Det trögflytande kittet likt klister kallat snor, är vad som väcker mig på morgonen.
Inte tjockiskatten med sitt gnolande, inte Lillans tusen frågor om livet.

Snoret.

Den tusende papperstussen gnuggar näsan Jultomteröd och dofterna tycks ha försvunnit spårlöst.

Litegrann som livet ibland när ekorrhjulets ökända snor får familjer att tappa doft och smak. Går om varandra i vardagens gråa dimma med ett och annat försök till att lappa med snorpapper tills alla går omkring med röda nästippar. Det är livspussel med kantiga bitar.

Begravd i ett tvättberg viftar man med vitt flagg och längtar bort, i tron att livet vore så mycket enklare någon annanstans. Långt bort från kantiga vardagar och snoriga papper.

Så får man plötsligt en kram.

Från ingenstans och mitt i ett hav av snorpapper, får man en kram. Av honom man sade ja åt den där vårdagen 1997. I ett hem med kaos och dammråttor, med kattkringlor utanför kattlådan och en Lillsessa med rullskor som har munnen full av prat får man en kram.

Den baddar nästippen svagt rosa och man inser att det finns ingen annanstans på jorden man hellre vill vara.

Så man snyter ur all gammal slagg med tankar om flykt. Sprayar näshål med läkande frid.

Inser att en förkylning går över,bara jag tillåter mig själv att läka. Det finns ljus i tunneln och det ljuset heter Otrivin.

Det väljer jag att skåla för i kaffe under en filt,i ett soffhörn,i ett hem fullt av kaos.

Mitt hem.