I en soffa i Upplandsskogen.

Mina armar omfamnar en Lillsessas lilla kropp. Hennes ben intrasslade i mina. Hennes fötter nerpulade i mina tofflor,trängs med mina nakna fötter.

Två kroppar,samma andning.
Känner hennes hjärta slå mot mitt bröst och borrar ner näsan i hennes trassliga blonda hår.

Ligger där och minns hennes arga stampande trotsfötter och smällen från dörren hon drämde igen. Minns min puls och tankarna som intalade mig själv om att andas och räkna till tio. Att inte tänka arga tankar. Hur jag diskade sådär arghårt, så att vattnet stänkte ner på tjockiskatten.

Och Lillsessans armar som omslöt min midja bakifrån,när diskborsten skrubbade gaffel nummer tre. Små snyftningar av en lilltjejs ånger. Som fick mina mammahänder att släppa allt jag hade i händerna, gå ner på knä och kramas. Bli sams igen. Pusskalasas.

När vi ligger där i soffan och andas tillsammans inser jag med smärta att min lilla tjej börjar bli stor. Att trotset och argtrampet är ett första steg till att släppa efter på navelsträngen. Mot självständigheten. Insikten får mig att svälja en växande klump i halsen. Min lilla,bli stor?

Där och då vill jag stanna tiden. Hålla min stora lilla tjej i famnen,i tryggheten för alltid. Med hennes små fötter i storlek 31,nerstoppade i mina stora tofflor. Två småfötter hälsar på två stora. För evigt. Skydda henne från brustna hjärtan och motgångar. Att hon ska fortsätta få plats i min famn,såhär. Min nos i hennes rufs,alltid.

Så ser hon upp på mig. Hennes blå möter mina.

"- Mamma?"

"- Mm?"

"- Du är en diarrérosett med guldprickar!"

Vi skyndar långsamt mot framtiden och självständigheten. Låter liten vara liten,när litenheten behövs. Låtsas som att tiden står still. En liten stund till.

I en soffa i Upplandsskogen.