Idag är ingen vanlig dag,trots att den är som vanligt.

För idag går tankarna till idag,fast för 11 år sedan. Hur jag mådde då,vad som hade hänt. Då låg jag i en sjukhussäng,fullproppad med morfin och med marken under fötterna bortbytt till ett stort svart hål. Ett snitt över magen som värkte och ett hjärta som forsade blod. Av sorg. Hos både mig,mannen med skägg och sonen tillika storebror. Hos hela familjen på både min sida och på hans.

Nu såhär elva år senare,mår vi bra igen. Det kom en lillsessa 2001 som gjorde cirkeln sluten. Som helade hela familjen och lade plåster på såren som ärrat sig. Vi kommer aldrig att vara samma personer som innan allt detta. Faktum är att vi nog är en starkare och mer verklighetsförankrad familj,konstigt nog. För att vi reste genom sorgeskuggan tillsammans och lämnade ingen därhän i processen. Vi klev ut i ljuset och såg varandra på riktigt.

Det finns dock en dag per år,då hjärtat snörper sig en smula. Den 29/9. Då värker det lite när kaffepausen intas mellan de sedvanliga arbetssysslorna och jag vänder näsan mot solen och tackar den för det vi har idag.

Sen ställer jag minneslyktan i köksfönstret och tänder ett ljus.



Och fortsätter leva en vanlig dag,trots dess ovanlighet.