Vi lämnar ett sömnigt Willys med bilen ful...
Vi lämnar ett sömnigt Willys med bilen full av matkassar. Nu mot Chinarestaurang och handla kvällens middag.
Lillsessan och snön! (foton)
Lät nästipparna kylas och kinderna rosas.
(Fotade med Iphone 4 och appen Hipstamatic )
Då, på linjerat papper. Nu, nerbäddat i ett kärlekshav.
På linjerade papper listar jag upp allt vi ägde i huset. Klockan tickar i bakgrunden och visar på tiden 05:21.
En trappa upp sover mannen med skägg,Lillsessan och Tonårstrollet sen länge. Deras snarkljud letar sig ner till mig.
Själv kunde jag inte somna. Varje gång jag försökte, letade sig minnesbilderna från brandnatten in i skallen och fick blodet att pulsera i marstakt. Så jag lämnade kärlekshavet. Lät nakenfötterna tassa ner för trappan. Dubbelkollade att ytterdörren är låst. Att inga bränder letat sig in i garaget. Jag måste, för att få ner andningen.
Hällde upp en kopp fisljummen kaffe från den oranga kannan och slog mig ner framför vårat tidigare liv, uppradat rum för rum. Listor att lämna in till Försäkringsbolag.
"- Hej, lilla Försäkringsbolag. Här har du vårt liv, uppspaltat i nummerordning. Hur mycket kan vi tänkas få? hur mycket är vårt tidigare liv värt för er?"
Tusentals foton, en gipsavgjutning av min gravida mage då Lillsessan låg däri och så många minnen. Dom listerna stannar innanför pannbenet och är ingenting pengar någonsin kan ersätta. De listerna skrivs inte ner på linjerade papper i hopp om att få en krona eller två för.
Tick tack, tick tack.Klockan visar på 05:45. Värmefläkten brummar och kaffedropparna är kalla när de nu sväljs. Den bittra eftersmaken får mig att rynka på näsan.
"- Meow?"
Pälsingkissen dyker upp och står nu och tittar på mig med frågande blick. Han hoppar upp i mitt knä och trampar med sina tassar innan han rullar ihop sig. Kurret överröstar snarkningarna från övervåningen. Jag låter fingrarna leta sig genom pälsen och ser honom somna fridfullt.
Strumpor. Hur jäkla många strumpor hade vi? en sammanlagd summa på det?
Jag lägger ifrån mig pennan. Gnuggar runt tröttheten i ögonen som svider. Hjärnan har en inre konflikt med sig själv. Försöka sova på nytt? eller inte? äta nåt? eller inte? Jag huttrar till och inser att kroppen bönar efter sömn.
Lyfter upp en tröttkisse och pussar honom på nosen. Han lägger sin framtass på min kind och blundar.
"- Vad säger du lillfis? ska vi lägga oss?"
Lämnar listorna över våra 17 års tillhörigheter. Släcker lampan och dubbelkollar ytterdörr. Jodå, fortfarande låst. Nakenfötterna lämnar det kalla hallgolvet, passerar fönstret och tar sig uppför trapporna. Ett knak letar sig ut när det sista trappsteget trampas på och jag fumlar mig fram i mörkret och fram till kärlekshavet.
Står vid sängkanten och lyssnar på familjens sömnmelodier i mörkret. Känner hur lugnet sprider sig i kroppen.
Hjärnan lämnar listor och töms på tankar. I magen sprider sig solsken och munnen ler när jag kryper ner under täcket. Lägger armen över sessakroppen och låter huvudet vila på kudden.
Kärlek.
Välkommen 2011
Hej 2011.
Vi är lite nya inför varandra och inte lika tjenis som jag blivit med 2010 och innan du hör det från någon annan: Jag gillar inte 2010 särskilt mycket. Tycker faktiskt att det året kan få gå och gömma sig under en sten rätt ute i mörka skogen någonstans. 2010 sparkade av sig skorna i hallen och stökade till våra liv så förbannat mycket att det var ren tur att vi överlevde allihop. Han klev in, förstörde och lämnade oss i sticket med en stank. Inte så konstigt att man surar till då,
Men jag vill inte att du ska tro att jag är en bitter jävel nu. Jag vill snarare kalla mig för en överlevare med naggade kanter. Lite som någon som har kastats ut för ett stup med pannan före och slagit sig rejält och borstar bort gruset innan hon tar sig upp igen. Lite så. Ger inte upp i första taget.
Jag vill gärna be dig om en sak. Att du slår igång det nya året sådär lite varsamt. Låter mig få landa i lugn och ro, med hela känslan att börja om på nytt. För om du gör det, då kan jag lova dig dyrt och heligt att jag snabbare tar mig upp igen. Upp, fram och med ett leende på läpparna.
Sen vill jag att du ger min familj samma schyssta treatment. För utan dom, har jag ingenstans att gå. Då sniglar sig stegen bakåt och såren varar sig som tusan. Vore ju förbannat trist om du skulle börja ditt arbete med kletigt variga spår efter en trasig tanta som mig, visst?
Jag vet att jag grät en smula dina första skälvande minuter, när jag stod där med familjen och skålade. Men du ska veta att det var tårar fyllda med hopp och tacksamhet för familjen. Tårarna lämnade sorgen över det vi förlorat och välkomnade nyfikenheten över det du kommer att ge oss framöver.
Jag välkomnar dig 2011. Var snäll och stöka inte till alltför mycket...