9 dagar sen branden...
När jag nu ser huset med så många minnen innanför väggarna känner jag stor smärta. Där gifte vi oss och födde barn. Där förlorade min man och hans syster deras morfar. Där förlorade jag och min man en dotter -99. Där satt bilder på väggarna och en gravidmage i gips. Mina skor och hans skivor. Mina manus och hans sånger. Ungarnas hela liv.
Numer ekar huset tomt. Ett stort svart skal utan innehåll.
Det gick så förbannat snabbt. Vi snackar minuter.
Från tanken "nä,ska man kanske hoppa isäng" till tanken "Herregud,jag måste få ut familjen. Det brinner!" Från ett vanligt fantastiskt liv till ett övertänt och sedan utbränt hus. Inom ett par minuter var allt vi ägde dom klädesplagg vi lyckats få på oss. Allt borta. Allt! Och hade inte jag varit vaken...nä,jag vågar inte tänka så. Vi kom ut levande alla tolv. Tackålov för det!
Just nu tar vi en dag i taget. Försöker läka och samtidigt ordna med allt det praktiska. Körkort, Visa, Pass. Försäkringsbolag och klädinköp. Tårar, skratt och tårar igen. Ena stunden bra, andra stunden jobbigt.
Av vänner har vi fått så otroligt mycket kärlek. Fantastiska donationer av kläder, pengar och saffransbullar. Varma kramar och foton på usb. Telefonsamtal och kärlek via Facebook.
Nu är det Juletid och jag behöver uppbåda någon kraft till att ge barnen lite Julemys. Med julpyssel och pepparkaksbak. Lite glitter i fönstret och kanske en gran? Själv äger jag ingen egentlig ork. Men jag behöver däremot göra det ändå. För våra barn. För att de ska få känna lite jävla normalitet i allt detta onormala vi hamnat i. För att vi är en familj.
Jag hoppas verkligen att jag får mitt Visa på Måndag. Ett körkort lär dröja,men jag äger åtminstone ett pass nu. Vi klarar detta. Det vet jag.
Det är bara det att resan dit är jäkligt bucklig just nu...
Fy, så fruktansvärt jobbigt. Tror inte att vi andra kan föreställa oss hur det är. Tänker på er.
kram
Ååh finaste, finaste Jessica!
Jag tänker på er hela tiden ska du veta. Tyvärr kan inte mina tankar fixa bort allt det onda. Jag hoppas verkligen att ni får en bra jul, trots allt. Och att ni inte tvekar på att höra av er om det är något ni behöver! Känns så jäklarns fjuttigt att sitta och skriva till er, och en liten (liten!) slant på kontot.
Nu svamlar jag bara, men det jag vill få fram är att jag finns här, även om det är en bit bort. Stor kram!
Hittar inte ord... Men jag tänker på er varje dag. <3
Satt just och skrev några rader om att uppskatta sorg, trötthet och ilska, istället för att tycka illa om det. Du speglar detta bra allaredan tycker jag, genom att inte fastna i det jobbiga utan fortsätta igenom det. Du visar att det trots allt finns mycket att uppskatta runtomkring en, och att även om det är tufft, kan man vara med i ett slags livsflöde ändå. Kudoz.
Uh, sitter och gråter på jobbet. Våra tankar är hos er mycket.