Tro och hopp ligger och fladdrar vid ytan.

Inför besöket på Lillsessans skola var knuten i magen hård,arg och ledsen. Sparka in dörrar och gorma,var det jag ville göra då. Likt en tigrinna som trotsar stormen kallat kränkning för min lilla tjej.

Men efter att ha träffat Lillsessans rektor och skolfröken,låtit Lillsessan få berätta med egna ord hur hon känner och vad som hänt och dessutom sätta ner foten och att jag och mannen stod enade med styrka i ryggen,där vi berättade precis vad som händer om ingenting händer NU. Att bli lyssnade på,bli tagna på allvar. Så jäkla skönt. En stor tyngd av den hårda knuten i magen släppte och vi kunde faktiskt diskutera utan hårda ord och arg mammamun.

Diskussioner har vi förvisso haft förut,när Tonårstrollet blev utsatt på sin gamla skola. Då lovades det guld och gröna skogar och sen hände ingenting.

Därför är förtroendet tyvärr grusat och naggat i kanterna,när det kommer till skolan.

Men jag riktar näsan mot solen. Beslutar mig för att försöka lita på att det som utlovas faktiskt också hålls. Att vi vuxna bildar en gemensam trygghetsmur kring barnen nu,att kommunikationen till oss föräldrar sker direkt och att det sker en Nolltolerans mot all kränkning.

Hoppet är som sagt det sista som lämnar och den klamrar jag mig fast vid. Lillsessan ska kunna lita på att hennes föräldrar agerar på en gång. Oavsett.

Det KOMMER att bli bra!