Jag erkänner.

Jag har inte varit en så glad och bra mamma på sistone. Snarare har jag varit den trötta mamman som inte orkar,som vill att rullskor plockas av,stereo sänks och stök plockas upp. Samtidigt har jag glömt saker,gått med konstiga ryck i vänster öga och haft ytliga andetag. Som om syret i lungorna varit alldeles för lite.

Jag tror bestämt att det är symptom på stress. En inre stress som är svår att greppa,men alltför påtaglig. Hjärnan full och tröttheten ett faktum. Detta kombinerat med slarv av kosten och alltför få sovtimmar.

Och där mitt i allt mammakaos står en Lillsessa med ett gigantiskt behov av att bli sedd. Som mamman buffar undan,tystar ner och inskränker. Samvetets glödande käftar biter mig i röven på grund utav det.

Så jag bestämmer mig.

Vi packar korgen full av godsaker. Fyller termosen med varm choklad. Klär på oss varmt och lämnar tvätthögar,dammråttor och läxläsningar. Sätter oss i bilen och åker bort till den lilla sjön för höstsyre och mamma-dottermys. Stora mängder syre. Och tid. Tid till att vara här och nu,med universums finaste lilla tjej.

Jag tar med kameran för att spara minnen av denna dag. Som en påminnelse om hur enkelt det kan vara att återfinna syret i lungorna. Så att jag gör det fler gånger.

Så att mamman återigen kan känna sig som en bra mamma.

Den mamman jag vill vara.