Han har åkt nu.

Mannen med skägg och resten av grabbarna i bandet Loch Vostok. Turné genom Europa och hemkomst i början av December.

Fastän jag vet att en månad går fort och innan jag vet ordet av,så är han hemma igen. Fastän jag vet det,så känns det jävligt tomt just nu.

Jag låg länge i hans famn och grät. Lät hans rakvattendoft gnuggas av på min tröjkrage och ville inte släppa taget. Hans varma trygga famn omslutande om min hulkande. Hans skägg mot min kind. Hans läppar mot mina salta.

Ute vid studion där instrument,merchandise och packningar lastades in. Där vinden piskade och regnet blandades med mina salta tårfyllda ögon,där värkte hjärtat och magen vred sig. Det där ögonblicket sekunderna innan han for. Ajajaj...

Men jag hoppas så att han får roligt. Att han får chans att njuta av färden,möta en skön publik och rocka skiten ur Europa. Jag hoppas att han får minnen för livet att berätta om för våra barnbarn i framtiden. Min alldeles egna rockstjärna med skägg och med famnen full av kärlek.

Jag saknar dig redan.