Tiden.

Den flyr så snabbt och jag hinner nästan inte med. Ser på mina barn och blir nästan rädd. Vadd hände? de klarar så mycket själva och själv står jag här och försöker balansera på kanten. Rätt vad det är flyttar de hemifrån och får egna barn. Egna liv.

Ett Tonårstroll som kämpar med betygen inför vårens gymnasieval och en Lillsessa som snart börjar 4:e klass. De var ju nyss små blöjbeklädda bebisar,fullkomligt beroende av min och deras pappas omvårdnad. Med en blinkning kunde de plötsligt ta egna steg,knyta sina egna skor och ta egna beslut. Egna val. Deras val,inte mina.

Vill liksom bromsa tiden,för jag hinner inte med. Det känns som att de är någonstans där framme,fullkomligt upptagna med att växa. Själv springer jag efter och försöker hinna med,ta ett kort,uppleva med dom.

Ibland kan en mamma behöva en nödbroms att dra i,för att hinna med. För att fylla på mammalagret av kramar,nacksniff och att uppleva här och nu. För att få ner flåset. Djupa andetag.

Så jag famlar efter nödbromsen. Vill slita tag i den så hårt jag bara kan. Ropa stanna.

Tiden...