Duktighetstango



Jag ligger nedbäddad i soffan under en spygrön fleecefilt och hostar lungorna ur mig. Har sprayat snoken full av Otrivin,förbrukat det tusende snorpappret och sköljer ner Sinova med vad som känns som den tionde koppen thé.

Förkyld.

Ordinerad vila ligger jag och studerar flugfighten i taklampan,medan fingrarna trummar. Tankarna faller på disken. Den tycks håna mig från köket. Där ligger liksom jag under filten och har det bra. Gör ingenting.

Latar mig.

Lite förkylning har väl ingen dött av,herregud.

Jag hör hur diskhög och tvättberg spelar upp till tango och ber mig att dansa duktighetsstegen, jag ärvt av mamma och mormor. De stegen som dansas till sången av "måste" och "borde". Som slår dövörat till när det handlar om egna behov.

Egna behov?

För vad skulle hända om jag stannade kvar under filten,hostade slem tills kroppen skakade och snoken ses söndertorkad?Om jag,herreminje faktiskt somnade? mitt på dagen? Ja,jag skulle såklart ge kroppen chans till bot och bättring. Ge kroppen chans att bli frisk.

Så varför har jag då så förbannat svårt att inte ha dåligt samvete över vad som "måste" och "borde" göras?

Typiskt kvinnligt? arvsmassa? dumhet? all of the above?

Jag vet inte. Jag vet bara att det gör mig förbannad. På mig själv. Över att jag så lätt kan trampa över mina behov bara för att göra något jag lika gärna kan göra när jag är frisk. För det sjuka i hela denna duktighetstango,är att duktighetstangon är det bara jag själv som dansar i. Ingen annan i familjen påtalar mina ickegöranden där jag ligger under filten. De baddar snällt panna,hämtar vatten och ritar teckningar. Kramar om och hoppas att jag ska må bra snart. Medan jag själv räknar minuter i en samvetsbubbla.

Måtte jag bli frisk snart!

Kommentera här!
Namn:


E-Post: (Publiceras Ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


Komma ihåg dig?