Vissa dagar känns lyckan och tacksamheten övermäktig.

Den där lyckan och tacksamheten över allt det fina runtom mig. Två fantastiskt fina barn och en man med skägg som tillåter mig att vara den jag är och älskar mig,just för den skull. Syskon och föräldrar. Svärföräldrar och en svägerska som ligger så nära hjärtat att det bränns. Ibland känns allt det så övermäktigt. Som om jag inte förtjänade den lyckan.

Då går jag som på äggskal med barfota fotsulor. Försiktigt och tyst av rädsla att allt det fina ska försvinna. Att mattan ska dras undan mina fötter. Som om det fina bara vore en sån dröm man inte vill vakna upp från.

Så uppfylld av kärlek är jag av allt det vackra omkring mig. Vet liksom inte vart jag ska göra av allt det fina som är hela min värld. Skulle nästan behöva rusa ut i en stor skog och ropa lyckorop så att trädstammarna darrar. Skrika tills lungorna tömts på syre. För att all lycka nästan inte får plats. Liksom passa på,medan allt det fina finns kvar. Sådär,ifall att. (ifall att,vaddå?)

Då håller jag kvar kramen med Tonårstrollet lite längre än vanligt. Insuper varenda doft från honom. Känner hur kramen känns. Stannar i här och nu.

Då tillåter jag mig själv att stanna upp en tidig morgon när Lillsessan ska väckas. Ser hennes gloria av blonda hårtestar omringa hennes sovande ansikte. Kysser hennes panna och väcker extra varsamt. Här och nu.

Då kryper jag in i hans famn. Känner fingertopparnas smekning på hans kind och stannar tiden för att memorera hans kyssar. Tillåter tacksamheten av att han är min,överskölja vartenda por i min kropp. Här och nu.

Då andas jag extra djupa andetag. Låter blicken stanna och se, på riktigt. Känner smaken av kaffet och doften av vind. Älska,älska,älska! skyndar mig att älska.

Som för att aldrig glömma det som finns här och nu.

Här och nu.