Rynkor
Det är rätt intressant egentligen.
Att något så vanligt och vackert kan vara såpass avskytt och skrämmande.
Rynkor.
Det ska botoxas och stramas tills varje litet tecken på livserfarenhet suddats bort.
Jag minns mormor. En kvinna med ansiktet fullt av livsspår som visade på ett liv som levts. Ett liv med rökrynkor,bekymmersrynkor och åldershud. Den kvinnan var vacker.
Medan postlådor bångnar över av reklam om hur lyckliga vi kvinnor blir den dagen vi står utan rynkor,finner vi oss själva framför spegeln med fingrarna dragandes i ansiktet. Stramar bak huden och tänker att "skulle jag inte behöva litet snitt och en spruta?" Man är ju inte purung längre och ser de inte jävligt lyckliga ut de där på tv?
Jag blir så förbannad. På systemet. På reklamen. På de lättköpta jävlarna som tvekar på sitt egna utseende och står framför spegeln och letar fel. Förbannad på mig själv som förvandlas till en utav de jävlarna. Som funderar på om inte rynkkrämen för drygt 200 spänn ändå skulle behövas.
Nä. I helvete heller.
Jag är hellre russinrynkig och full av liv,än rynkfri och uttryckslös.
Amen.
Jag har saknat dig här i bloggosfären!
Jag har rynkor, främst 'rökrynkor', så det kan jag ju liksom inte gnälla över ;) Men jag håller med dig, mina rynkor är inget annat än livslinjer som berättar för mig att jag har haft ett liv. Skrattrynkorna berättar att jag har haft roligt, bekymmersrynkor som säger mig att livet inte alltid är en dans på rosor, och åldersrynkorna som skvallrar om ett fullt liv.
Jag vet tjejer som börjar smörja sig redan i tonåren, för att säkra sig om att inte se gamla ut i framtiden. Stackars! Om man hakar upp sig så på något så banalt som linjer i ansiktet kan man inte ha det lätt i övrigt!
Stor kram och kärlek i massor!