Tröttheten.

Den börjar lägga spår under ögonen och ger små plitor,liknande illröd acne.
Nu har dessutom magen börjat krångla och jag fryser mellan varven såpass mycket att varken fleece eller långkalsonger hjälper.

Jag har allt annat än tid för detta nu.

Har ett manusarbete som kräver så mycket tid och så mycket fokus,att allt som har med sjukdom att göra bör hålla sig långt jävla borta. Dessutom är det ju en fördel om livet flyter på för övrigt,vilket blir lite svårt om jag ska skriva och känna mig sjuklig mitt i allt.

Det där jävla manuset. Det gör mig så arg. För att det behöver skrivas. För att hjärnan behöver tömning innan den imploderar i en ordgröt,så att munnen tillslut bara gojjar. Samtidigt vill jag ju skriva. Jag älskar det ju. Orden och karaktärerna. Story. Så skönt när det flyter. Som en ordorgasm som sköljer över mig om och om igen. Ja,när det flyter alltså. För manuset måste skrivas på Engelska. Nog för att jag anser mig vara hyffsat bra i språket,men att dessutom ladda in känsla i orden blir så mycket svårare.

Men det ska fan gå. Det måste.

Jag ska skriva klart och skicka iväg. Lämna ödet åt stjärnorna att bestämma över. Bara jag får det färdigskrivet och ivägskickat. Då kan jag släppa det sen. Gå vidare.

Ikväll laddar jag batterierna i ett soffhörn. Med en pälsboll i famnen som doftar höstlöv,mylla och jord. Med en Lillsessa bredvid. Petar i kroppen c-vitaminer och dricker välgörande thé. Släpper orden några timmar.

Men imorgon,då jävlar.

Plita manus på engelska som ska bli så jäkla bra. Med en story som imponerar och postas. Då får sjukbacillerna i mig passa sig. Hålla sig borta.

Tröttheten läker jag ikväll genom att krypa till kojs i tid.

Detta fixar jag.