Döden kom och knackade på vår dörr igår.

Inte helt oförberett kom han och tog med sig familjens schäfer som hann bli 12 år och 3 månader. En högt älskad familjemedlem som fått många kliande händer på mage och bakom öron. Som skällt många skall var gång en bil kört upp på gården och som alltid har varit med.

Mot slutet var han så grå och så liten. Orken tröt och han låg ofta och sov. Vi pratade ofta om att "snart är det nog dags." Ändå kom beskedet om hans avsked som en chock.

När jag hämtade Tonårstrollet från skolan och berättade för honom där i bilen,satt han med tårar i ögonen och tittade ut genom fönstret en stund. Min hand i hans. Tystnad. Sen tog han ett djupt andetag och tittade upp. "- Nu har han iallafall inte ont längre,mamma". Nä,mitt hjärta. Det har han inte.

När jag senare på kvällen hämtade Lillsessan och berättade,blev hon alldeles tyst. Hennes blick ner på sina knutna händer och en ensam tår som letade sig ner över kinden och droppade på hennes halsduk. Vi stannade bilen vid samhällets lilla butik. Köpte en varsin glass,med hennes hand i min. Hon tittade upp på mig. "- Det gör så ont,mamma..." och mammahjärtat svämmade över.

Idag hämtar jag henne efter skolan. Vi ska promenera till minneslunden. Där vill hon lämna en liten blomma till en saknad familjemedlem vid namn Tyson. Såklart ska vi det. I höstsolens sken,ska vi stå där hon och jag,tillsammans.

R.I.P Tyson...