Året var 1978 och jag ler åt någon,vem?

Lördagshasar med Lillsessan,iförda kulörta pyjamaser och rufsiga frisyrer.

Vi tittar på gamla kort och jag visar en bild tagen på mig,mina två systrar och min halvbror. Vi bodde i stan på den tiden. Slutet av 70-talet.

En helt annan tid än den vi har idag.

Lillsessan hör chockat om tiden då man fick gå fram till teven för att byta kanal,om ryska dockteaterföreställningarna som visades på barnprogrammen. Antingen det eller boktipset.



Det var boktipset,Vilse i pannkakan,Kapten Zoom och Dr Krall.

Tecknat visades på Julafton. Då samlades alla barn klockan 15 för att få se alla Disneyfigurer. Jag berättade att tv-spel inte existerade och inte hade vi Internet heller.

Lillsessan gapade. Tecknat på Julafton? ingen mobiltelefon?

Nej,sade jag. Vi skrev handplitade brev och skickade till varandra. Eller åkte hem och hälsade på.

Jag berättade om min cykel som jag cyklade på inne på gården. Jag berättade om vägen till Lekis som passerade en liten skog. I den skogen fanns en buske och i den busken bodde mina låtsaskompisar. En häxa och en igelkott.

"- Men vad lekte du,när du var barn då mamma?", frågade Lillsessan med pliriga ögon.

Jag älskade att klä ut mig. Mamma hade en gammal morgonrock i glansigt tyg. Med den på,lekte jag att jag var drottning. För drottningar har vackra kläder och det skulle jag bli när jag blev stor.

Sen ritade jag slott och prinsar med spinkiga ben. Jag byggde lego och lekte i sandlådan med min bästis.

Jag berättade om min frukosttallrik. En djup tallrik med en hopprepshoppande flicka i botten. När min mamma fyllde tallriken med fil,skulle jag äta tills flickan med hopprepet syntes igen.

"- Men vart bodde pappa då? när lekte du med honom,mamma?",frågar Lillsessan.

Jag berättar att vi inte ens visste om varandras existens då. Pappa var ett barn någon annanstans. Att vi inte träffades förrän vi blev vuxna.

Och medan solen sprider guld på höstlöven pratar och myser vi. Bryter meningar och svarar på frågor. Delar en godisskål och fnissar.

Om tider som var,tider som är och tider som kommer.

Tro och hopp ligger och fladdrar vid ytan.

Inför besöket på Lillsessans skola var knuten i magen hård,arg och ledsen. Sparka in dörrar och gorma,var det jag ville göra då. Likt en tigrinna som trotsar stormen kallat kränkning för min lilla tjej.

Men efter att ha träffat Lillsessans rektor och skolfröken,låtit Lillsessan få berätta med egna ord hur hon känner och vad som hänt och dessutom sätta ner foten och att jag och mannen stod enade med styrka i ryggen,där vi berättade precis vad som händer om ingenting händer NU. Att bli lyssnade på,bli tagna på allvar. Så jäkla skönt. En stor tyngd av den hårda knuten i magen släppte och vi kunde faktiskt diskutera utan hårda ord och arg mammamun.

Diskussioner har vi förvisso haft förut,när Tonårstrollet blev utsatt på sin gamla skola. Då lovades det guld och gröna skogar och sen hände ingenting.

Därför är förtroendet tyvärr grusat och naggat i kanterna,när det kommer till skolan.

Men jag riktar näsan mot solen. Beslutar mig för att försöka lita på att det som utlovas faktiskt också hålls. Att vi vuxna bildar en gemensam trygghetsmur kring barnen nu,att kommunikationen till oss föräldrar sker direkt och att det sker en Nolltolerans mot all kränkning.

Hoppet är som sagt det sista som lämnar och den klamrar jag mig fast vid. Lillsessan ska kunna lita på att hennes föräldrar agerar på en gång. Oavsett.

Det KOMMER att bli bra! 

Förbannad.

Så gruvligt ända-ner-i-tårna förbannad är jag.

Ikväll kom en Lillsessa med stora krokodiltårar och värkande mage till mig. Hon vill inte åka till skolan imorgon då en jämnårig (9 år) kille på skolan hotat att döda henne. När hon berättade för fröken som i sin tur sade åt honom,så åkte Lillsessan på en knytnäve i magen senare då hon satte på sig skorna i hallen.

En knytnäve för att hon "skvallrade".

Skolan har inte hört av sig till oss,varken via telefon,e-mail eller ens en fjuttig liten lapp!

Och jag får så mycket sorg i hjärtat och svid i magtrakten och argkänslor som kokar. För att en Lillsessa med blont hår och rosa glasögon ska behöva bli utsatt på detta sätt. För att hennes bror hade problem innan vi bytte skola åt honom och för att jag själv har minnen av att vara mobbad under 3-4 år. Kan vi bryta den här trenden nu,tack?!

Det får fanimig vara nog nu!

Fram för nolltolerans i skolorna! fram för okejandet av att inte passa in i mallen! Alla ÄR inte likadana,men ingen jävel ska behöva bli kränkt på grund utav det! Och föräldrar ska ALLTID bli informerade. ALLTID! agera på en gång! om barnet el barnen inte slutar,hör man inte av sig till alla berörda föräldrar då? (den här pojken har varit taskig förut genom knuffar och spydiga kommentarer)

Jag lämnar över ansvaret hos vuxna människor när mina barn åker till skolan och jag ska kunna lita på att mina barn inte blir kränkta då!  

Imorgon stannar min lilla fågel hemma. Imorgon åker jag och mannen med skägg till skolans rektor och tar ett ordentligt snack. Jag VÄGRAR släppa iväg min dotter till skolan innan det sker en ändring. Nolltolerans!

Fan vad jag gråter. Krokodiltårarna släpps fram när Lillsessan har somnat. Hjärtat blöder och magen värker. För alla barn som utsätts. För mitt ena syre som gråter. Jag vill ta över smärtan,för jag vet hur ont den gör. Och det smärtar så förbannat att även hon ska behöva bli utsatt. Fan också! 

Nu jävlar blir det ändring!



Älskade underbara dotter.

Vi går genom eld för din skull,det ska du veta. Torka dina tårar min prinsessa. Vi är ett team och den här stormen tar vi oss igenom tillsammans. Låt mig och din pappa vara din flytväst och den trygga famnen. Låt oss styra ut ur dimman och bort från monstren. Vi letar upp solen åt dig. Vi kommer att få dig att le igen.

Ingen kränker mitt barn mer!

Jag har länge undrat över den kvinnliga sidan av min släkt. Vilka är kvinnorna jag,min mamma och min mormor härstammar från?

Vet såpass mycket att min mormors mormor kom ifrån Selånger. Men vem var hon och vart härstammar hennes föräldrar ifrån? vilka liv levde dessa kvinnor? vilka män levde de med?

Så ikväll påbörjar min resa.

Ikväll ska jag påbörja en släktforskningskurs som förhoppningsvis ska ge mig lite svar.

Det är första gången jag ger in mig i något liknande och tanken har slagit mig att det kanske kan bli en bok om det i framtiden. Om min resa och om vilka kvinnor jag hittar. Kvinnor jag härstammar från.

Har du släktforskat någon gång?

Jag var med i en tävling inne på Monstermallas Blogg och vann ett hemligt paket!

Idag fick jag det på posten.



"- Åh,vad är det för tjusigheter jag har fått?!"



"- Monstermalla tycker minsann att jag duger!"



"- Toapapper för genier. Hur sjutton kunde hon veta att ett geni vann? fantastiskt!"



"- Nougaaaaaaaaaat!!!"



Tack sötaste Monstermalla för vinsten!

Lappen får en hedersplats i mitt kök!



Bland våra familjefoton!

Tacksamhet.

Det är ordet jag söker för att beskriva den känsla jag har efter idag.

Så oerhört tacksam för min svärmor som jag älskar utav hela mitt hjärta. Alltid lånar hon ett öra och en axel att luta sig mot,när behovet finns. Tack vare henne har mörkret falnat mer och mer och omvandlats till tunna strimmor i utbyte mot ljuset. Fick mig att öppna ögonen. Tänka till.

Imorgon ska jag jaga bort de sista strimmorna av mörker. Bjuda mig själv på bra mat,vända näsan mot solen,ta djupa andetag. Inte glömma mig själv i virrvarret kallat liv. För det gör jag när jag mår dåligt och stressar,trots att det egentligen är då jag behöver mig själv som mest. Konstigt det där,hur hjärnan fungerar ibland.

För så fort jag stannar upp och tänker till finns det så fantastiska juveler till personer runtom mig. Och det är de som är viktiga. De och jag. Jag är också viktig för mig själv. Allt annat är oviktigt egentligen. Såklart.

Så.

Tacksamhet tar jag med i drömmarna inatt.

Tack.

Och jag kämpar med att hålla näsan över vattenytan.

Sluta vimla bort mig i huvudet och rikta blicken mot henne. Stanna i nuet. Dofta på hösten.

Vi slapp mammatjatet och stressen imorse. Vi väntade på skolbussen tillsammans och kramades länge innan hon klev på. Vinkade till varann. Jag stående bland löven i blåsten,hon med näsan tryckt mot bussrutan.

Hejdå mitt syre.

Ha en fin dag.

Måndag.

Vaknar med ett ryck av larmets gälla signal i mörkret. Måndagskänslan kryper tätare inpå,när mina nakna fötter möter iskalla golv. Fumlar mig fram mot trappan,med två pälsdjur i hasorna. De gnolar hoppfullt efter mat och får mig nästan att snubbla i trappan.

Passerar skrivbord,rundar hörnet med dödskalleskåpet och kliver in i ett tyst kallt kök. Tasstrampet bakom mig,som stryker mina ben förföriskt. "- Mat nu? snääälla?"

Kattmatsklånket i skålarna och snart har jag två pälsdjur som tackar mig med kurret.

En blick på termometern utanför fönstret berättar att det är nollgradigt och jag skyndar mig att täcka mina nakna fötter i raggsockornas värmande struktur. Hasar sedan ner och hämtar dagens första kaffe.

Tillbaka uppe i hallen,möts jag av två pälsbollar utfläkta över golvet. Proppmätta kattmagar upp mot taket och lata gäspningar innan sömnen hälsar på.

Förbereder frukost,plockar fram långkalsonger och vantar. Diskar upp gårdagens kvällsfika innan jag trött slår mig ner vid köksbordet. Mina frusna fingrar greppar kaffekoppen och strupen möter morgonens första kopp kaffe.

Strax väcker jag ett bängligt Tonårstroll och en Lillsessa med en gloria av hår på huvudkudden.

Men först,kaffe.

Godmorgon.

Det ytliga.

Något så centrerat och fokuserat bland människorna idag.

Botox,fettsugning,banta sig hit och lyfta sig dit. Strama sig här och strama sig där. Tiptop hallonknopp och ingen väljer att se djupare än så. Spacklar för sprickorna lite till,så att innandömmet inte sipprar ut. Skygglappar som skyddar mot djupet. Kräka sig sjuk tills tunna genomskinliga skal vandrar fram.

Istället för att se kroppen för vad den är.

En fantastisk manick av kött och blod. Med syre i lungorna och hjärtan att älska. Med fötter som kan springa,vandra,smyga,dansa. Som fungerar. Lever.

Låt kroppen leva och lägg fokus på det inre. Det där vackraste vackra. Med vilja,passion,ilska,sorg. Känslor.

Och se vad något så enkelt som en kropp kan genomföra.

På stenarna vid vattnet berättade vi hemlisar endast barken på träden fick höra.



Härmade trädens jättelika rötter som omfamnade varann.



Våra leenden med höstrosiga kinder,lyste ikapp med solen.



Bjöd getterna på färgglada löv och skrattade ikapp när vi fick "-Näää", till svar.



Gick längs stigar där hon fick leda och jag följde. Petade pinnar i barkhål och undersökte lövgömmornas hemliga plats. Vi kissade i det fria och fick myggbett i pannorna,med fortsatt fåniga leenden på läpparna.



Djupa andetag tog jag för att fylla upp det sinande förråd som fanns inom mig. Likt ett hungrigt barn vräkte jag i mig av all energi som Fru Svea bjöd på. Med ögon blanka av kärlek såg jag min fantastiska dotter njuta av naturens underverk.

Hallelujah, jag kan andas igen.

Jag erkänner.

Jag har inte varit en så glad och bra mamma på sistone. Snarare har jag varit den trötta mamman som inte orkar,som vill att rullskor plockas av,stereo sänks och stök plockas upp. Samtidigt har jag glömt saker,gått med konstiga ryck i vänster öga och haft ytliga andetag. Som om syret i lungorna varit alldeles för lite.

Jag tror bestämt att det är symptom på stress. En inre stress som är svår att greppa,men alltför påtaglig. Hjärnan full och tröttheten ett faktum. Detta kombinerat med slarv av kosten och alltför få sovtimmar.

Och där mitt i allt mammakaos står en Lillsessa med ett gigantiskt behov av att bli sedd. Som mamman buffar undan,tystar ner och inskränker. Samvetets glödande käftar biter mig i röven på grund utav det.

Så jag bestämmer mig.

Vi packar korgen full av godsaker. Fyller termosen med varm choklad. Klär på oss varmt och lämnar tvätthögar,dammråttor och läxläsningar. Sätter oss i bilen och åker bort till den lilla sjön för höstsyre och mamma-dottermys. Stora mängder syre. Och tid. Tid till att vara här och nu,med universums finaste lilla tjej.

Jag tar med kameran för att spara minnen av denna dag. Som en påminnelse om hur enkelt det kan vara att återfinna syret i lungorna. Så att jag gör det fler gånger.

Så att mamman återigen kan känna sig som en bra mamma.

Den mamman jag vill vara.

smycken:Candied Poison, Top/klänning: H&M


Gårdagens Bokklubb var fantastisk.

Vi frossade på skorpor,kex,marmelader,ostar,thé och nybakat i skenet av tända ljus. Småtjejerna busade runt och hundarna snarkade nedanför våra fötter.

Månadens bokval blir Freja, av Johanne Hildebrandt.

Det är den första delen ur en triologi och den utspelar sig i Sverige för 2700 år sedan,under en tid då kvinnorna regerade. Jag har läst den för flera år sedan,men det ska bli kul att ta upp den igen och framförallt ska det bli oerhört spännande att höra vad andra upplever när de läser den.

Nästa träff för Bokklubben blir den 12:e November. Åh,vad kul!

Appropå böcker.

Jag måste ta mig mer tid till skrivandet. Jag känner hur kreativiteten vimsar bort sig i vardagsbestyren och vägrar komma tillbaka när jag väl sätter mig ner för att skriva. Det är gnolande katter,diskhögar och telefonsamtal. Saker jag så lätt tar vid istället för att säga ifrån,slå av och bara bestämmer mig.

Mannen med skägg är mer rutinerad.
När musiken kommer till honom kliver han ut i studion med avslagen mobiltelefon. När texter skrivs,åker hörlurar på och han säger ifrån: - Nej,stör mig inte nu.

Själv börjar jag skriva i ett kök,med ljud från vardagsrum,gnol från katt och en telefon som messar eller ringer.( slå av den? nä,tänk om någon vill nåt?) När skrivandet krånglar börjar hjärtat slå och tålamodet tryter. Då störs jag av någon fråga,fräser åt katten och ger till slut upp. Med en stressnivå till gränsen mot ett sammanbrott.

För karaktärerna i skallen trängs på en yttepytte bostadsyta och vill ut i raderna och händelserna. I skallen trängs dom med gympapåsar,tvätthögar och föräldramöten. Med knytnävar och vässade armbågar söker de få lite plats i mitt redan så stökiga kaos.

Och det är bara jag som kan ge dom plats i händelserna. Bara jag som kan öppna sinnena och släppa ut dom. Låta dammråttorna bygga fler bon i hörnen och inse att de lika gärna kan tas om hand senare.

Men hur?