Att få utbilda sig till dykare och bo på Bali under 7 månader låter inte så dumt.

Best Dive Job in the World.

Är det DU som kniper det?

"Jo Älskling. Du vet ju hur bra det gick för mig när du åkte på turné i en månad? Jo,alltså...jag tänkte lära mig att dyka. I sju månader. På Bali. Du älskar mig..visst?"

Jag fick ett mail.

"Grattis! du har vunnit 2 biljetter till Mama Blogg-galan 2010 den 14:e November!"

Oj.

Lilla jag liksom. Till storstan. I tjusiga lokaler,bland tjusighetsmammor som dricker tjusighetsdrycker på ett ytterst tjusigt sätt. Kan tänkas.

Tjusigt.

Jag är inte speciellt tjusig av mig.

Är mer en katthårig-mjukisdress-från-Rusta typ av mamma. Med dammråttor i hörnen och trotsig Lillsessa under vingarna. Med leriga kissetassar på köksbordet,från en pälsboll som just kommit in. Som köper sängkläder på City Gross och dricker kaffe ur IKEA-muggar på REA. Som gömmer rufsfrisyrer i mössa 9 dagar av 10 och inte äger ett enda märkesplagg. Eller jo,vänta nu. Har visst en pyjamas från Victorias Secret,införskaffad på en USA-resa för ett par år sedan. Om jag går ut,väljer jag oftast ställen där klädkod ej existerar. Dit jag kan få komma i vilken trasa jag vill. Helst där tonerna av Metalmusik skrålar från högtalarna.

Hursom.

Nu ska denna lantis släppas in i finsalongen?

Planen är klar. För en kväll ska jag klä och bete mig som en världsvan pingla. Eller åtminstone som en pingla som har jobbat lite på att klä upp sig.

I garderoben hänger klänningen jag budade hem från Tradera.



Med en rejäl tyllkjol,ett par svarta skor och ett par mönstrade strumpbyxor,skulle jag nog känna mig lite tjusig även i en tjusighetslokal. Kanske ett par knallröda strumpbyxor till mina Chucky-örhängen (från "Onda dockan"-filmerna) ? 

Ja.

Lite som Askungen som efter tolvslaget blir sig själv igen,samma sekund hon återkommer till huset på landet,bland kossor,Tonårstroll och trotsig Lillsessa.

För en kväll ska jag pimpa upp mig och känna mig tjusig. Mingla lite världsvant (hur?),dricka bubbel med lillfingret upp mot skyn. Eller ja,jag ska försöka undvika att spilla mingeldricka i decolletaget på Laila Bagge åtminstone. Eller att inte stamma pinsamt om jag träffar på Ketchupmamman.

En lantis på gala alltså?

HURRA!



 

Ignorerar känslan av saknad efter en man med skägg.

Vrider upp volymen.

I en soffa i Upplandsskogen.

Mina armar omfamnar en Lillsessas lilla kropp. Hennes ben intrasslade i mina. Hennes fötter nerpulade i mina tofflor,trängs med mina nakna fötter.

Två kroppar,samma andning.
Känner hennes hjärta slå mot mitt bröst och borrar ner näsan i hennes trassliga blonda hår.

Ligger där och minns hennes arga stampande trotsfötter och smällen från dörren hon drämde igen. Minns min puls och tankarna som intalade mig själv om att andas och räkna till tio. Att inte tänka arga tankar. Hur jag diskade sådär arghårt, så att vattnet stänkte ner på tjockiskatten.

Och Lillsessans armar som omslöt min midja bakifrån,när diskborsten skrubbade gaffel nummer tre. Små snyftningar av en lilltjejs ånger. Som fick mina mammahänder att släppa allt jag hade i händerna, gå ner på knä och kramas. Bli sams igen. Pusskalasas.

När vi ligger där i soffan och andas tillsammans inser jag med smärta att min lilla tjej börjar bli stor. Att trotset och argtrampet är ett första steg till att släppa efter på navelsträngen. Mot självständigheten. Insikten får mig att svälja en växande klump i halsen. Min lilla,bli stor?

Där och då vill jag stanna tiden. Hålla min stora lilla tjej i famnen,i tryggheten för alltid. Med hennes små fötter i storlek 31,nerstoppade i mina stora tofflor. Två småfötter hälsar på två stora. För evigt. Skydda henne från brustna hjärtan och motgångar. Att hon ska fortsätta få plats i min famn,såhär. Min nos i hennes rufs,alltid.

Så ser hon upp på mig. Hennes blå möter mina.

"- Mamma?"

"- Mm?"

"- Du är en diarrérosett med guldprickar!"

Vi skyndar långsamt mot framtiden och självständigheten. Låter liten vara liten,när litenheten behövs. Låtsas som att tiden står still. En liten stund till.

I en soffa i Upplandsskogen.

Till favoritkillarna i mitt liv.

Max
Shit. 15 bast,grabben.
Du föddes den 31:a Oktober 1995 och med dig kom också vinterns första snö. Jag minns att jag stod med dig i famnen och såg ut genom sjukhusfönstret. Minns att jag förundrades över hur livet kunde fortsätta som vanligt därute,när jag stod där som nybliven mamma. Livet var ju allt annat än vanligt nu!
Varje dag slås jag av hur stolt du gör mig och hur stor min kärlek för dig är. Jag vet att jag kan vara lite tjatig mellan varven,men du vet också att det endast är utav kärlek för dig.

Du har alltid gått din egen väg.
Du var beräknad till den 8:e November och din far sade: "- Han får komma närsomhelst,men inte på min födelsedag!" Självklart bestämde du dig för att komma den 31:a Oktober,på din pappas födelsedag! Ingen är så tacksam för det idag,som just din pappa. En bättre födelsedagspresent kan man inte önska sig!

Jag önskar dig ett stort GRATTIS på Födelsedagen och från djupet av mitt hjärta så tackar jag dig för att just du är min son. Jag älskar dig!

Teddy
Mitt älskade hjärta.
Just nu befinner du dig i en turnébuss som ska ta dig från Holland till London där kvällens spelning ska äga rum. Jag hoppas verkligen att du får minnen för livet där på vägarna och på scen. Det är inte alla som firar sin 40-årsdag på en scen i England!
Jag hade SÅ önskat att jag hade kunnat vara där och fira dig på plats. Men du vet att jag är med dig i tanke och hjärta. På tolvslaget skickade jag och ungarna dig ett mms, där vi sjöng för dig. Vad kul att du gillade det!
Även om ungarna är snälla och sover med mig i dubbelsängen,så känns den ändå lite tom utan dig. Du är otroligt saknad ska du veta och jag hoppas att denna månad ska gå fort förbi!

Jag önskar dig ett stort GRATTIS på Födelsedagen och från djupet av mitt hjärta så tackar jag dig för att du är min man. Härifrån till evigheten,baby. Älskar dig!

HURRA FÖR ER!!

Energitjuvar.

Idag har varit en dag då energitjuvar nallat min mojo.

Så jag handlade hem saffransbullar och läsk. Ikväll laddar jag det själsliga skafferiet med tända ljus,fina barn och onyttigheter. Och ja. Jag köpte saffransbullar innan Lucia.

Och jag drömde en så hemsk dröm inatt. Drömde att jag jagade Tonårstrollet,med en sovande Lillsessa över axeln. Jag jagade Tonårstrollet över ett berg av skinnsoffor. Tappade Lillsessan i klättrandet. När jag väl hann ifatt Tonårstrollet skällde jag på honom såpass att han krympte och inte kunde sluta gråta. Vaknade kallsvettig.

Vad skulle en drömtydare säga om den drömmen?

 

Vi är en familj där kreativitet är en levande nerv.

Vi har mig som älskar ordens kraft som kommer ur skrivandet. Jag älskar även teatern och filmens värld. Både att agera själv,men även att se.

Min man med skägg är musiker ända ut i fingertopparna. Som 3-åring började han trumma på grytlock och hinkar och än idag kan han vakna mitt i natten av ett gitarrriff som vill leta sig ut i fingertopparna. Han lirar i tre band och arbetar även med musikproduktion.

Vårt Tonårstroll är en fantastisk tecknare. Hans fantasi får honom att utveckla underbara små karaktärer på ritbordet. Sen är hans främsta intresse tv-spel och drömmen finns hos honom om att en dag få arbeta med detta.

Lillsessan är en liten stjärna. Sång och dans några utav hennes starkaste karaktärsdrag. För henne är scenen en naturlig plats. Att få synas och höras en utav hennes favoritsysselsättningar.

I vår familj är kreativitet och frihet att utforska den en självklarhet. Jag är hellre en oläst manusförfattare som är sann mot mig själv,än någon som begraver mina drömmar för att tjäna pengar.

Självklart föll det sig rätt naturligt då att Tonårstrollet hängde med sin far på musikvideoinspelning utav bandet F.K.U (Freddy Kruegers Underwear). Ett thrashmetalband där mannen med skägg lirar trummor.

Sonen fick leka en thrashälskande zombie medan mannen med skägg vevade trumpinnar like crazy.


Mina kärlekar,back stage på musikvideoinspelningen. Foto: Soile Sirtoila

Och resultatet?

Twitch of the Thrash nerve!



Så vi är kanske inte som alla andra.

Men vem fan vill vara det?

Han har åkt nu.

Mannen med skägg och resten av grabbarna i bandet Loch Vostok. Turné genom Europa och hemkomst i början av December.

Fastän jag vet att en månad går fort och innan jag vet ordet av,så är han hemma igen. Fastän jag vet det,så känns det jävligt tomt just nu.

Jag låg länge i hans famn och grät. Lät hans rakvattendoft gnuggas av på min tröjkrage och ville inte släppa taget. Hans varma trygga famn omslutande om min hulkande. Hans skägg mot min kind. Hans läppar mot mina salta.

Ute vid studion där instrument,merchandise och packningar lastades in. Där vinden piskade och regnet blandades med mina salta tårfyllda ögon,där värkte hjärtat och magen vred sig. Det där ögonblicket sekunderna innan han for. Ajajaj...

Men jag hoppas så att han får roligt. Att han får chans att njuta av färden,möta en skön publik och rocka skiten ur Europa. Jag hoppas att han får minnen för livet att berätta om för våra barnbarn i framtiden. Min alldeles egna rockstjärna med skägg och med famnen full av kärlek.

Jag saknar dig redan.

Att vara osynlig.

En oerhört ensam känsla. Att sitta bland människor och ändå inte bli sedd,att tala utan att bli hörd.

Det finns så många människor som upplever det. Människor som du och jag. Med hjärta,syre och liv. Som av en eller en annan anledning,fallit genom stolarna. Som istället för rena lakan och varma duntäcken, bor i trapphus,under broar, på iskalla kartongbitar. Som förfryser fingrar,tår och går i trasiga skor. Som passeras varje dag utan att synas. De möter ansikten med blickarna mot marken. Osynliga.

Det skulle lika gärna kunna vara du eller jag.

Hur skulle du vilja bli bemött?

Lyssna vad Ulrika på Situation Stockholm har att säga.

Är inte hon lika mycket människa som du och jag? är inte hon värd en blick och ett leende?

Eller läs Marias inlägg.

När ska politikerna vakna och erkänna problemet? innan de gör det, är det nästintill omöjligt att agera. År 2005 visade Socialstyrelsens mätningar på att det fanns drygt 17 000 hemlösa i Sverige. Sjutton tusen!

Malmö gjorde sin senaste räkning i Oktober 2009,alltså bara ett år sedan. Den visade på 860 vuxna och 147 barn som levde med sina föräldrar i hemlöshet. Detta,alltså endast i Malmö!

Personligen tror jag på åtgärder såsom Bostad först. Om detta integreras med erbjudanden om medicinsk och psykologisk hjälp/behandling,tror jag att ett stort antal hemlösa skulle få hjälp. Att blunda för problemet har vi gjort i alla dessa år. Kanske borde vi inse att detta inte hjälper?

Till att börja med måste vi ge dom osynliga en chans att få synas. Det kan vi alla bidra med.

Stanna upp och hälsa. Bjud på ett leende,som kanske räddar någons dag. Köp Situation Stockholm för 40 kronor och önska din medmänniska en fin dag.

Vi förtjänar alla att synas!

Det är något smärtsamt vackert över det frostiga tycker jag.

Nästan sagolikt på något vis.










Dessa foton är tagna med min mobiltelefon (W760i)

Håller du inte med?

Att vara lite stolt över sig själv.

Något så oerhört osvenskt och icke-PK.

Jag kan själv glömma av och missa det,när livet rullar på. Att vara lite jävla nöjd. Att ge mig själv lite cred för allt fantastiskt i mitt liv. Så jag sträcker fram foten och ställer den stadigt. Riktar fram hakan och sätter händerna i sidan. Tar ett djupt andetag som letar sig ända ner i tårna och upp igen.

Jag är bra.

Men jag känner att lungorna har för lite syre och tar ett andetag till. Jag tar två.

Jag är en fantastisk liten människa som gör mitt bästa för två underbara ungar varje dag. Jag andas deras kärlek dygnet runt och jobbar hårt för att de ska bli så bra individer just de kan bli. Jag ger inte upp mina drömmar,utan söker möjligheter att få utlopp för dom. Jag har en älskad skäggis tillika make,som jag ställer upp för i vått och torrt. Jag ger och tar emot hans kärlek för varje andetag.

Jag är skitbra!

För det är inte fult att vara stolt över sig själv. Det är något oerhört vackert. Att älska sig själv precis som man är,oavsett utseende eller status på FB. Oavsett storlek på kläder,eller antalet kontanter på banken. Oavsett tvätthögar,diskberg och mängder av dammråttor.

Jag kan tillåmed sträcka mig till att säga att jag är världsmästare på att vara jag. Inte så illa pinkat för en lantlolla på 155cm,om jag får säga det själv.

Så.

Få höra nu.

Visa att även du är stolt över dig själv. Skrik ut över nejden,skriv en kommentar eller gör ett inlägg där du inser hur jäkla bra du är. På att vara just du.

Hurra för oss!

Tänk er en 40-årsfest.

En 40-årsfest a´la metal.

Lägg därtill att den blivande 40-åringen är min alldeles egna skäggis och man.

Springla på toppen 40-åringens hustru som iklädd blond peruk och Österrikisk ölserveringsklänning dyker upp på festen. Snackandes och struttandes som Kissie eller Vanita. Eller snarare en blandning. De är ungefär lika Jordnära och naturliga båda två...



Kan ju inte bli annat än bra,eller hur?

Det var bål och Metal som skrålade. Det var en lokal fylld av vänner som skålade. Det var 200 cheeseburgare och hårdrockstoner live. Det var skrattande munnar och karaokesång. Det var fest,hela natten lång.




Älskling fick fantastiska presenter och en jäkla massa kärlek. Likt ett barn på Julafton log han.



Med mitt trassliga svall längtade jag till Stureplan och tjatade om att stället jag hängde i inte var tillräckligt glammigt. (någon som känner igen beteendet?)



Min älskade skäggis var oerhört nöjd med kvällen och jag riktar ett stort tack till Herr och Fru Kjörling som kom och fotade så underbara bilder!
Vill ni se fler,är ni välkomna in till Åsas blogg HÄR!

En underbar kväll!

Grattis älskling!

Döden kom och knackade på vår dörr igår.

Inte helt oförberett kom han och tog med sig familjens schäfer som hann bli 12 år och 3 månader. En högt älskad familjemedlem som fått många kliande händer på mage och bakom öron. Som skällt många skall var gång en bil kört upp på gården och som alltid har varit med.

Mot slutet var han så grå och så liten. Orken tröt och han låg ofta och sov. Vi pratade ofta om att "snart är det nog dags." Ändå kom beskedet om hans avsked som en chock.

När jag hämtade Tonårstrollet från skolan och berättade för honom där i bilen,satt han med tårar i ögonen och tittade ut genom fönstret en stund. Min hand i hans. Tystnad. Sen tog han ett djupt andetag och tittade upp. "- Nu har han iallafall inte ont längre,mamma". Nä,mitt hjärta. Det har han inte.

När jag senare på kvällen hämtade Lillsessan och berättade,blev hon alldeles tyst. Hennes blick ner på sina knutna händer och en ensam tår som letade sig ner över kinden och droppade på hennes halsduk. Vi stannade bilen vid samhällets lilla butik. Köpte en varsin glass,med hennes hand i min. Hon tittade upp på mig. "- Det gör så ont,mamma..." och mammahjärtat svämmade över.

Idag hämtar jag henne efter skolan. Vi ska promenera till minneslunden. Där vill hon lämna en liten blomma till en saknad familjemedlem vid namn Tyson. Såklart ska vi det. I höstsolens sken,ska vi stå där hon och jag,tillsammans.

R.I.P Tyson...

Här har ni det.

Stället som får pulsen att lugna ner sig och leendet på läpparna att sträcka sig från öra till öra.

Vårt eget Paradis.

Ser kanske inte mycket ut för världen. Vår gräsmatta är väl mer likt en morgonrufsig frisyr,än en vältrimmad golfbana. Det är inte så stort heller. 54 kvadratmeter kärlek rymmer det innanför väggarna. Två pyttesmå sovrum,ett kök,ett badrum och ett lagom stort vardagsrum,med en vägg av oss.


Vår Paradisvägg där musiken är central och minnen ses uppsatta på väggen.


Här springs inte. Här hasas och promeneras det.

Men det är vårt.

Här strosar vi med nakna fötter om somrarna. Ordnar bbq-fester för thrashiga gamla hårdrockare så att tonerna av Slayer och King Diamond ekar mellan trädtopparna. Vi promenerar bort till poolen och slåss med bromsarna och svettas nåt kopiöst på nätterna.
På hösten krattar vi lite löv,promenerar i solskenet och tänder eld i kaminen. Vi spelar yatzy,fia med knuff och ritar färggranna teckningar till varann. Vi slår av mobiltelefonerna och kryper under filten med en kopp kaffe i handen. Vi är här och nu här.
Ibland åker vi hit på vintern också. Då brukar vi få skotta oss fram innan vi kör in bilen. Vi skrapar rutor och eldar i kaminen dygnet runt. Vi lyxar till det och äter fin mat. Goda köttbitar med krämig sås. Njuter av efterrätten och varandra. Vi bygger snögubbar och letar spår efter djur. Vi tar djupa andetag,ända ner i tårna.
När våren kommer,klipper vi gräs och planterar blommor. Sitter på trappsteget i solskenet och njuter. Är.

Här bor inga ledsamheter och stressen kommer inte åt oss. Här är vi bara en enkel liten familj som gillar att umgås. Som pratar,skrattar,sjunger,dansar,lever. Här struntar jag i sminket och klär kroppen i bekväma varma kläder. Hela jag avskalad och naken och fullkomligt trygg i detta.

Ikväll åker vi hit.

Vi tar med oss vardagen och bosätter oss härute några dagar. Låter ungarna åka till skolan som vanligt,men utgår från Paradiset istället för hemma. Vi behöver det. Barnen behöver det.

Det blir en del pusslande förståss. Inte kunna duscha lika länge. Trägolv som känns nästintill frostiga på morgonen innan kaminen slås på. Kläder som ska packas för dagar i skolan och skolväskor,läxböcker och ridskolekläder. Morgontidningen får köpas på Konsum och uppdateringarna på Facebook ekar med sin frånvaro. Att man måste åka en halvtimme tidigare till skolan för att ungarna ska hinna i tid.

Men det är liksom lite det som är tjusningen också. Att det inte är riktigt som vanligt. Som hemma.

Jag kan knappt bärga mig!

Jag kan inte sluta lyssna på den här låten och jag älskar videon.



Plötsligt går städandet,tvätten och disken mycket bättre!