LåtsasLördag. En skål väller över av godis...
LåtsasLördag. En skål väller över av godis,tofflor på kyliga tår och världens bästa ungar på vardera sida. Jag är tamejtusan i himlen.
Fanta Wildberrys. Vi slår på gråtateve på ...
Fanta Wildberrys. Vi slår på gråtateve på kanal 3 och smakar nya Fantasmaken. Helgkänsla!
Kärleksskuggor mot höstfrusen mark. Hon oc...
Kärleksskuggor mot höstfrusen mark. Hon och jag. Vi.
Tillsammans. Vi tar en promenad och småpra...
Tillsammans. Vi tar en promenad och småpratar,Lillsessan och jag. Snart stuvade makaroner och korv.
Sockerråttan. Pressar snabbt i mig choklad...
Sockerråttan. Pressar snabbt i mig choklad för att döva lite hungerkänsla,sådär man inte ska göra. Påväg tillbaka till paradis o familj. Köpte havskräftor o aioli. Lyxen så påtaglig.
Lämnar paradiset och finfamiljen. Åker til...
Lämnar paradiset och finfamiljen. Åker till stan för Ikeafrukost,en syster,en bror och en mamma. En annan sorts familjesyre,minst lika viktig.
Fötterna hasar sig upp. Ett tryck på kaffe...
Fötterna hasar sig upp. Ett tryck på kaffeknappen. En gäsp. Nyhetsmorgon i fåtöljen. Andning: stabil.
Maria Magdalena. Tröttögon som glittrar av...
Maria Magdalena. Tröttögon som glittrar av lycka när jag av dottern får en gloria. Inte särskilt gudomlig,men jag gör vad jag kan.
Dancing Queen. Lillsessan har dansuppvisni...
Dancing Queen. Lillsessan har dansuppvisning och vi jublar när timmen är sen. Älskade barn.
Jag är gift med mästerkocken. Ris och kyck...
Jag är gift med mästerkocken. Ris och kyckling i currysås medan Berg flyttar in.
Här är gudagott att vara. Vi ser på Arga s...
Här är gudagott att vara. Vi ser på Arga snickaren o sippar på ett glas vin.
Vi dammsuger råttbajsar o bäddar sängarna ...
Vi dammsuger råttbajsar o bäddar sängarna med sång o leenden. Äntligen kan jag andas!
Åka snart? Packar väska,mat åt katter och ...
Åka snart? Packar väska,mat åt katter och tjatar på slö Tonåring. Vill åka. Nu!
Tanka familjesyre i Paradiset
Vi är familjen med behov av att andas.
Därför lastar vi in en man med skägg,en Lillsessa,ett Tonårstroll,en mamma,matkassar,ombyte kläder och en bag-in-box med vitt vin i bilen och drar till paradiset på jorden.
Vårt paradis.
Med inplastad altan,ett nybyggt kök,en miljard mygg och en värmande brasa. Där får ungarna dela rum och soffan är tillräckligt trång för att vi kan mysa tillsammans under samma filt. Där slår vi av mobiltelefonen och lagar mat tillsammans. Där är datorn portförbjuden och morgonen frostigt kall. Vårt andningshål.
Vi stannar tills på Fredag,då ungarna är lediga från skolan. Eftersom maken ska iväg och spela på Fredag och vi går ut på Lördag,så är planen helgmys redan imorgon på en Torsdag. Tanka lite familjesyre och finnas där för barnen. Äta något gott med raggsockor på fötterna.
Vi ses!
En ovanligt vanlig dag
Idag är ingen vanlig dag,trots att den är som vanligt.
För idag går tankarna till idag,fast för 11 år sedan. Hur jag mådde då,vad som hade hänt. Då låg jag i en sjukhussäng,fullproppad med morfin och med marken under fötterna bortbytt till ett stort svart hål. Ett snitt över magen som värkte och ett hjärta som forsade blod. Av sorg. Hos både mig,mannen med skägg och sonen tillika storebror. Hos hela familjen på både min sida och på hans.
Nu såhär elva år senare,mår vi bra igen. Det kom en lillsessa 2001 som gjorde cirkeln sluten. Som helade hela familjen och lade plåster på såren som ärrat sig. Vi kommer aldrig att vara samma personer som innan allt detta. Faktum är att vi nog är en starkare och mer verklighetsförankrad familj,konstigt nog. För att vi reste genom sorgeskuggan tillsammans och lämnade ingen därhän i processen. Vi klev ut i ljuset och såg varandra på riktigt.
Det finns dock en dag per år,då hjärtat snörper sig en smula. Den 29/9. Då värker det lite när kaffepausen intas mellan de sedvanliga arbetssysslorna och jag vänder näsan mot solen och tackar den för det vi har idag.
Sen ställer jag minneslyktan i köksfönstret och tänder ett ljus.
Och fortsätter leva en vanlig dag,trots dess ovanlighet.
En kvinnoTisdag
Vaknade med en längtan imorse.
Målade naglarna omsorgsfullt godisfärgade,klädde mig i matchande färgglada kläder och tog den kalla "hej,jag åker till stan nu"-jackan,istället för den praktiskt varma "över rumpan"-jackan som fungerar utmärkt på landet. Silvriga ringar i öronen och en handväska tjusigt slängd över axeln.
Tog en Afternoontea på Clarion Hotel Gillet i Uppsala med en älskad lillasyster. Över bordet diskuterades alltifrån kk,relationer och barn till politik och SD,medan munnarna mumsade på läckerheter för ynka 50 kronor.
Sedan min längtan mig till skrivarkursen jag anmält mig till. "Skrivarkurs för och om kvinnor",på Vuxenskolan. Smått försenad och med andan i halsen letade jag mig nervöst fram till rätt lokal. Två andetag och sedan klev jag in.
Väl där upptäckte jag,efter en snabb huvudräkning att jag var den enda i kurslokalen under 60.
Vi presenterade oss för varandra och alla fick en chans att lyfta fram vad varje person tänkt att skriva om. Vem man tänkt skriva om. Vilken kvinna skulle jag välja att skriva om?
Jag kom att tänka på mig själv,på min mamma och min mormor. Jag tänkte på frasen "Mamma är lik sin mamma" och kom på det.
Det finns många sätt,egenskaper & egenheter som kan gå i arv från en mor till en dotter. Det kan även finnas ageranden som går i arv.
Tänk er scenariot att en dotter utsätts för något och en mamma inte agerar. Tänk er då att den mamman som när hon var en liten dotter även hon utsattes för liknande saker där hennes mamma inte agerat,utan lagt locket på.
Frågan är då: Har mormodern i frågan i sin tur utsatts för något som barn? kanske fler av den kvinnliga delen utav släkten längre tillbaka? hur tänker då den första dottern när hon i sin tur får en dotter? är hon då nyckeln till att bryta ledet? ramlar hon per automatik in i samma led? har det funnits tidigare kvinnliga släktingar som blivit utsatta,men ändå reagerat?
Vi tog en fikapaus där jag blev kallad gruppens ungdom. Inte dumt att få höra några månader innan 37-årsdagen!
När vi sade hejdå och jag var påväg tillbaka till bilen ringde jag mannen med skägg. Jag beklagade mig över att alla var så gamla i gruppen. Klurade på om jag verkligen ville vara kvar i en skrivarkurs bland skruttiga tanter med skrivarlust.
Men såhär ett par minuter innan läggdags när tankarna lagt sig,vill idéerna till skrivprojektet inte lämna min sida. Kanske är det just i ett rum fullt av sprudlande skruttiga damer,jag ska vara? kanske är det just här jag skriva om något att lämna efter mig. Att ge min egen dotter den dag jag inte längre ses som ungdom?
Känslan är svindlande och nästan poetisk.
Den dagen jag blivit en skrutta,ska jag lämna en bit skriven historia till min dotter att få ta del av.
Fy fan vad bra!
Amen!
kärlek i siden och med frasiga kanter
En familjepaj med frasiga kanter på en spis,var resultat av hela familjen teamwork. En äppelpaj med smak av paradiset.
Tonårstrollet och Lillsessan plockade äpplena i trädgården. Jag och Lillsessan stökade ner ett helt kök med smuldeg och karamelliserade äpplen. Mannen med skägg stod för den högljudda njutningen som ekade över bondens koblajefält.
Också Leyla förståss. Kvinnan med magiska kunskaper kring bakningens fantastiska värld. Ja,hon med rådjursögon som ler in i kameran med mjöliga fingrar på tv4 plus,eller nåt liknande. Kvinnan vars bakbok,är lite utav en helig bibel här hemma. Min relation till bakboken är nästintill erotisk,då jag ser framför mig underverk att bjuda på varje gång jag öppnar denna bok. Denna Pandoras box. Dreggel i mungipan vareviga gång.
Så ett tack till Leyla,vars recept jag snodde. Tack fru bakdrottning!
Men iallafall. En kärlekskaka bakade vi ikväll.
Appropå kärlek.
Jag har funnit en tapet som har letat sig in i hjärtats rundade kanter. Ser framför mig en vägg med dessa sidenbokstäver i min blivande skrivstuga. Författaren i mig darrar av upphetsning. Ordälskarinnan i mig brister ut i en kärleksorgasm. Sidenbokstäver och pärlemorbakgrund. Ack...
Både kärlekskaka och förförelsevägg.
There´s to much love in this room!
Vara självständig med fulsnygga muffins
Och med tårna nerborrade i trygghetens vagga,med kärleksfilten över mig inser jag hur jävla bra jag har det. Att leva med mannen som bär skägg,min egen grodprins. Att ha två fantastiska friska ungar under mina vingar. Det är så jävla vackert att hjärtat glöder var gång jag tänker på det. Att känna sig älskad innifrån och ut,att älska tillbaka så mycket att man ibland nästan tappar bort sig själv mitt i all kärlek.
Visst har vi gått igenom ett helvete en gång. Den höstnatten -99,då en dotter i magen dog. Den smärtan kommer jag alltid att leva med,oavsett hur många friska barn som skulle födas under vårt tak. Hon fick namnet Melissa och badar bland stjärnorna nuförtiden. Det var jag,mitt skägg och en underbar son som tillsammans seglade genom den sorgestormen. Vi kom fram till en sluten cirkel den dagen då Lillsessan föddes. Vackrare än den mest hjärtslitande poesi,var det den Augustimorgonen -01.
Sen tänker jag på det faktum att jag måste bli lite mer självständig. Kunna fler saker än roliga lekar och att baka fulsnygga muffins. För att man liksom inte vet hur framtiden ter sig. Aj. Att ens tänka tanken att jag nångång skulle stå där och möta framtiden utan en man i skägg,gör ont. Men sånt är ju viktigt. Att tänka sådär,ifall att så att jag inte står en dag som ensamstående morsa med punka på bilen längs en enslig väg. Inga fulsnygga muffins kan rädda situationen då,oavsett hur goda dom är.
Jag har dock kommit en liten väg. Tömde ur vatten och plockade ur ett plektrum ur tvättmaskinen härom dagen. Skulle ha gjorts med en fnysning för vem som helst kanske,men för mig var det en liten seger som firades med dans på smutstvätten i badrummet.
Kanske vågar jag ta mig an något mer storstilat som att fylla på spolarvätska i bilen nästa gång jag kommer till macken. Efter det är jag nästan självständighetsförklarad.
Petar in ännu en kanelgiffel i munnen,mellan kaffeklunkarna för att bedöva känslan av "tänk om" och fokuserar på här och nu istället.
Här och nu i trygghetsvaggan med kärleksfilten.
Amen.
En vardag i färg
En Lillsessa med blonda lockar,mumsar gula majskorn och en kopp varm choklad. En son med blekbruna rostmackor i munnen och kolsvarta kläder på kroppen. En svartvit tjockiskatt att kliva över med tröttmosiga steg.
Ut till en silverfärgad Pajero som tar med mamman och barnen längs en brungrå grusväg,denna grådaskiga morgon. Lämnar en Lillsessa med rosa ryggsäck,vid den röda träskolan och mina blå ögon ser henne möta en kompis med spring i benen.
Tillbaka till bilen,där ett Tonårstroll väntar. Ut på vägen,möter ett färgspektrum av bilfärger.
Väl framme vid högstadieskolans rostbruna fasad kramas vi hejdå och jag ser min svartklädde lufs till son linka fram över daggvått grönt gräs.
Bort från skolan,ut på vägen. Passerar höstgula lövträd,en röd traktor och en grön buss.
Följer vita pilar och passerar gröna trafikljus.
Sjunger med i Iron Maidens "Fear of The Dark". Skruvar upp ljudvolymen och öppnar fönstret vid rödlysets brinnande sken. Vill att hela världen ska höra denna fantastiska låt.
Lämnar stadens trafikerade vägar. Tillbaka ut på landet där brunvita kossor förnöjt idisslar på klargrönt gräs. Möter en cyklist i illrosa cykelhjälm och vi hejar på varann som man gör på landet,oavsett om man känner varandra eller ej.
Stannar bilen och fotar gulbruna lövträd mot regngrå skyar.
Ser en minibyggnad ensamt stå i grådasket,med trasgul fasad och en gammal röd ljusstake i fönstret. Den ser så ensam och sorgen ut,att jag känner mig tvungen att fota den.
Väl hemma vid en grå grusväg,under en grå himmel,där vårt gråa hus står kräver mina ögon lite färgprakt. Jag vänder mig till växterna och fotar på.
Jag öppnar den klarblå dörren och kliver in.
Nu kan dagen börja!
Onsdagstema - Fantasi
I hennes vackra lilla hjärna rymmer tusen och åter tusen historier. Det kan komma musiktexter om hjärta och smärta,sagor om prinsessor och ståtliga prinsar. Under skrivbordet byggs kojor och i den världen förvandlas katterna till farliga lejon.
Vad ska hända härnäst i Lillsessans värld?
Mer Fantasi på Onsdagstema hittar ni HÄR!
Fototriss - I luften
Denna veckas tema är I luften.
Här kommer de!
I skogen finns inga awards
Så blev det Söndag.
Dagen efter en storslagen Bloggaward i storstan,har jag läst mig till i bloggar lite här och där. Något man inte märker av härute i skogen bland kobajsdoft och grusvägar. Här ges inga priser för outfits och roliga inlägg. Här i verkligheten.
Här är det snarare dagen efter en Lördag med shopping för en Lillsessa och en fikapaus för mamman,på stans köpcentrum Gränby. Det var vi och tusentals andra. Det är också dagen efter en lördagsgodiskväll,uppkrupna i ett soffhörn framför "Rädda Nemo" och jag blir fortfarande lika gråtmild när Nemo försvinner.
Dagen efter vaknar jag i ett soffhörn med en värkande nacke,medan han med skägg storstädar köket. Lillsessan äter Lördagsgodis till frukost framför ett kvällsmysstökigt bord bredvid mig och Tonårstrollet hörs mumla från sin tonårskrypta. Jag sträcker på mig och försöker frenetiskt mota bort ångestkänslan över att han med skägg städar,medan jag gäspar från soffan.
Så nakenfötterna landar försiktigt på trägolvet och hasar sig fram till dörrhålet i köket. Jag beskådar ett hjärta rensa gamla tidningar,hiva bort veckobrev som för länge sen gjort sitt. Han torkar diskbänk och diskar oboykoppar. Torkar köksbord och ställer undan målarfärgen,från Lillsessans konstnärshörna. Jag gäspar och han städar. Jag kliar mig sömnigt på ryggen och han hivar den tionde UNT från veckor tillbaka.
"- Vill du ha kaffe?", hör jag mig gäspa fram medan jag sträcker på mig. Han nickar och bjuder på en morgonpuss,mellan storstädandets armrörelser. Han muttrar argt på tjockiskatten som nyfiket kliver in för att se vad som händer. Snabbt jagas han ut med öronen bakåt. Bäst att fly,än illa fäkta!
Så jag hämtar kaffet i hopp om att även min städfrenesi ska infinna sig. Vi dricker kaffet på varsitt håll. Han,mellan städplocket och jag gäspandes framför en dataskärm. Känner vakenheten sakta komma,medan Lillsessan bubblar på om viljan till badhusbad. Förklaringen om att gårdagens klädinköp lagt en dimma över ekonomin,viftas bort.
Plötsligt känner jag städanden inta min kropp. Jag kliver in i badrummet med bestämdhet,viker sängkläder och sorterar garderober. Jag dammsuger hall och hivar trasiga vantar i soporna. Lillsessans mun tjatar om badhus och kompislek,medan jag letar efter ännu en partnerlös strumpa. Ignorerar hennes röst som ropar "vill,vill,vill".
Då dyker polaren till mannen med skägg. Två män med skägg och planer på att repa i studion. Med sig har han sin Lillsessa,som efter fråga får stanna inomhus. Två lillsessor med spring i benen rusar iväg i lek och äntligen får öronen vila.
Jag lämnar kaoset i badrummet och kliver in i ett nystädat kök. Häller upp en kaffe och letar fram en chokladpralin ur skafferiet. Sätter mig ner och andas.
En Söndag.
Höstkänslor
Om du visste omfånget av den kärlek jag hyser,älskade dotter...
Två viljor - en ledighet
En Lördag.
Som består utav två starka viljor. En mamma med förkärlek till pyjamashaset,när ledigheten lagt sig över hemmet. En Lillsessa med en evighetsenergi,som säger att badhus bland skrikande barn är den bästa idén när ledigheten äntligen kommit.
Här hemma ligger tjockiskatten undangömd bakom skinnfåtöljen,under elementet och drar sig. Små kattsnarkningar hörs. Det låter ljuvligt i en mammas energilösa öron. Kaffet smakar mer och jag vill bara sitta här och låta koppen fyllas på om och om igen. Tills träsmaken i baken gör sig gällande.
Fast samtidigt.
En heldag med ett litet energiknippe underlättas ju alltid om det är någon aktivitet inblandad. Kanske bad ändå är svaret på en mamma/sessa-dag? bland tusen barn och plaskiga pooler.
Detta kräver en kaffe till.
En stark, tack.
Sedd med sanna ögon
Om man tvekar över hur man egentligen ser ut.
Kan man be en Lillsessa att rita av en.
Då kan man få den krassa sanningen plitad på en bit papper.
En tröttmamma utan kaffe,som tjatar till exempel.
Risken finns att mamman vill släta över och skynda sig att dricka upp kaffet illa kvickt. Kanske kamma sig en smula och komma ihåg att inte lämna dottern på skolan iförd pyjamasbyxor. När Lillsessan sen kommer hem igen,ler mamman med hela munnen och leker bullmamma hela dagen.
Avslutar med att lägga fram papper och penna på nytt. I händerna på sin prinsessa.
Ordningen återställd.
Välkommen helg
Vinet, en mammas förtroliga kompanjon på Fredagskvällen. Ett halvt glas och helgen kan börja.
Efter en vecka av "en slank hon hit och en slank hon dit". Av en vardaglig berg-och-dalbana,där känslorna ena stunden längtat efter egotid och andra stunden njutit i ett hem i kaos. En vecka där prioriteringen för sänghalmen legat på minuskontot. Så jäkla dumt egentligen,eftersom även en utsliten mammakropp kan behöva svettas skiten av sig en våning upp. Lovar mig själv både bot och bättring på den fronten.
Från vardagsrummets tv-surr och in i köket,kommer en Lillsessa inrullandes på rullskorna. Tusen meningar från munnen,som om hon inte fått tala på en hel vecka. Det poppas popcorn som smattrar i micron och sedan översköljs av smält smör och salt. Fredagsmys på hög nivå!
Det har varit en händelserik och bra vecka. Skafferiet har fått sig en omgång av rensning och rengöring. En ångest mindre. En mindre sten över bröstet.
Nu byter jag magpressande obekväma jeans mot pyjamashaset. Tar ett djupt andetag och låter känslan skölja över mig.
Helgkänslan.
Skål!
Att landa i verkligheten
Livet är verkligen en balansgång.
Jag åkte och tittade på Drömhuset. Det som fick mig att blunda för allt med skallen uppkörd bland molnen,där drömmarna hänger. Bilen packades in med en svärmor och tusen förväntningar.
Väl framme på visningen,visade sig Drömhuset vara ett luftslott som med hjälp av kamerans funktion liknade mitt Drömhus. Med en duns landade jag och insåg att gräset inte alls var grönare någon annanstans. Med nyvunnen insikt och måhända smått skadade vingar,vände vi bilen och åkte hem istället.
Hemma fortsatte livet på riktigt.
Förutom jobb,tvätt,disk,hamntag,famntag,klapp och kyss:
En Lillsessa med ett leende bredare än Skåne,på ridskolan.
Köbildning i samhällets pizzeria/minilivs/restaurang.
Kurrande minikisse och en tjockiskatts oändligt kurriga mage.
Sen har jag delat ett dygn och mitt hjärta med mamma,över en bit mat och några glas vin. Pratat oss igenom timmar och dåtid. Känslor och nutid. Läkt varandras själar och sett varandra i ett nytt ljus. Långpromenerat har vi med solstrålar dansandes över höstlöven och jag har alltid älskat min mamma,men nu är den kärleken inborrad i stjärnorna och jag ser ljust på framtiden. En lycka svår att beskriva med endast ett tangentbord framför mig.
Så,jag har landat i verkligheten igen.
Tillbaka.
Hej livet!
Ett huvud bland molnen
En drömLördag.
Med skallen bland molnen mellan bokande av Lillsessalek och skjutsande av Tonårstroll till tv-spelspolare därute i skogen. Fantiserat har jag gjort precis hela dagen. Om eventualiteter som får hjärtat att ta glädjeskutt. Det där tänk om-tänket.
Jag har hittat ett hus. Eller nä,inte bara ett hus. Det är alldeles för fint för att kallas något så enkelt som ett hus. Jag vill nog kalla det ett drömhus.
En lila kåk med vita knutar. Lila,min favoritfärg! men det stoppar inte där.
Med korta promenadsteg till vattnet. Med författarutrymme och plats för ateljé. En ateljé! i ateljén får jag plötsligt oanade talanger och varvar skrivandet med måleri. Kanske teaterkurser? en gigantisk trädgård med äppelträd och ett kök med vedspis och bakugn. Med trägolv och fantastisk utsikt. Med hästbox i ladan och möjligheter.
Fantastiska möjligheter.
Kanske en installerad studio för en musikmake med skägg? I fantasin sitter jag i fönstret,med utsikt över vattnet och skriver bestsellers och filmmanus. Kanske sippar jag på ett glas vin,medan vårsolen glittrar över vattnet? ja,klart jag sippar på vinet i fantasin. I verkligheten dricker jag vinet,men i fantasin sippas det sådär poetiskt. Kanske med lillfingret mot himlen. Ja,det gör jag.
På kvällarna tar vi promenad ner till vattnet. Salta vindar ger oss rosa nästippar och vi metar och pratar om livet.
Tonårstrollet kan bo i den inredda ministugan på tomten. Med eget kök och plats för vänner. Sin privata oas,långt bort från jobbiga lillsyrran men ändå nära mamma och pappa när viljan pockar på.
I den gamla stallboxen kan man inreda festlokal och saloon. För vänner på besök.
I verkligheten torkar jag målarfärg efter småsessors målarfest, plockar kattkringla för tionde gången idag,tvättar,diskar,plockar och kan inte sluta prata om drömhuset. Med syrran som ringer från stan, med maken som pausar studioarbete för tacobuffé med familjen,med svärmor över kaffekopparna,med svägerskan och svågern. Försöker liksom sälja in idén om ett drömhus,utan att ens ha besökt det. Bara sett det på bild.
Så säger maken de magiska orden.
"- Hur mycket ska dom ha för det?"
Och jag berättar och hör mig själv säga det. "- Tre miljoner". Ouch, reality check.
Jag vet. Vi har inga tre miljoner. Vi har ett hem och vi har en sommarstuga. Vi har redan lån som betalas varje månad. Vi har matscheman,bilkostnader.aktiviteter och barn som växer och kostar pengar. Ja,jag vet allt det där.
Men vi snackar liksom inte om vilket hus som helst. Vi snackar drömhus. ett hus i LILA.
Så jag tänker gå på visningen imorgon. Gå runt där med skallen bland molnen och åtminstone låtsas en smula. Att det är jag som ska bo där och ingen annan. Jag och familjen. Vi. Vet inte vad det gör mig till. Någon som lever på hoppet eller någon med ett vridet självskadebegär.
Men jag måste se huset. Måste stå i trädgården, i farstun, vid fönstret. Måste.
Och vem vet.
Kanske sitter jag med huvudet bland molnen i en lilamålad drömkåk i framtiden?
Kanske...
Att duga
Att vara en bra förälder.
Det är en guppig färd,längs en föräldraväg.
Barnet föds och du famlar i mörkret med ett konstant tvivel på att du gör rätt. Vimmelkantigt proppar du hjärnan full med råd om vad man ska,får och absolut inte bör göra. Du ska amma oavsett och du finner dig själv gråtande med en känsla av att vara den uslaste morsan, när bröstmjölken sinar och bebis skriker av hunger. Med tabubelagd skam ger du bebis tillägg trots barnmorskans förmaningar om bör,ska och borde.
Sen växer barnet och du hejjar på och samtidigt undrar du varför inte just ditt barn lärt sig gå,säga mamma eller andra jämförelser i mammagrupperna. Som om du inte räckte riktigt till.
Så kommer dagis och det är med gråten i halsen och hjärtat utslitet som du lämnar din parvel på plats som inte är din famn. Du förväntas komma ihåg extrakläder med fastsydda lappar där barnets namn står skrivet. Med skammen i kroppen glömmer du extrastrumpor & barnet tvingas låna. Mammaångesten bankar på och ropar "du är inte tillräckligt bra,hallå!"
Sedan kommer förskolan och barnet är plötsligt så stort med skolväska och pennfodral. Pusskalaset vid grinden får ske i skymundan,när kompisarna inte ser.
Efter förskolan börjar skolan på riktigt och läxor,gympapåsar,fruktstund och klassfester följer. Det ska vara Hem & Skola,du bör vara klassförälder och baka hembakt till kompislek efter skolan. Det ska pysslas tills du kräks på toarullar och glasspinnar. Du missar en läxuppgift och påminns att lämna peng till klasskassan med svettdroppar på pannan.
Det kommer syskon med tillhörande syskonbråk och nya sömnlösa nätter. Då läxor kombineras med amning & flaskmat. Med syskon som ärver kläder,men ändå behandlas som en ny person. Med tröttpåsar under ögonen under skolans vårfest,julfest,sommarfest och föräldramöten. Du förundras över andra föräldrar som lyckas se pigga,fräscha och glada ut. Med modekläder och pysselgener. Med barnaskara och Hem & Skola. Du undrar lite lätt hur de klarar att vara så bra,när du själv lämnar på skolan med tröttruffs och glömda böcker.
Nånstans där emellan kommer trotsen,som landar hos de flesta barn. Där testas ditt tålamod om och om igen. Smällande dörrar och stampande golv. Tjatande mun och stökiga rum. På samma gång försöker du överösa med kärlek och finnas där,konstant. Det köps säsongkläder tills plånboken skriker stopp. Det är gummistövlar och gympaskor,sandaler och vintermössor. Glömda namnlappar och spårlöst försvunna vantar.
Så följer klassfester och skoldisco. Fråga chans och pinsamma morsan. Tonårsfinnar och läxor. Mobbing och utvecklingssamtal. Utredningar och en lapp med bokstavskombination. Ett barn som visar sig ha mer behov än vissa andra. Läkarsamtal och medicin. Skolskjuts och fredagsmys i soffhörnet. Även om Fredagsmyset mer och mer sker på varsitt håll när barnet fyllt Tonåring. Läxtjat och betygsjakt. Semestrar och solsalta bad.
Och man kämpar sig blodig och hoppas det räcker. Att man kanske inte är den bästa mamman,men tillräckligt bra för sitt barn. Det här barnet. Att man försöker. Gör så gott man kan. Att trots avsaknad av pysselgen och bullmammebak,så bjuds det på kramar och ett lyssnande öra. Att man duger.
Och då inser man att det är just så. Att det är okej att duga. Att ingen är bättre än du på att vara just du. Att du inte är så dum iallafall.
Jo.
Jag är nog en bra förälder ändå.
En date med OnePice & gula fingrar
Fredag.
Tröttdagen skulle den också kunna kallas. Tröttdagen full av helgfeeling.
Den startade inte så bra. Vi vaknade med stresshjärta och "fan,vi försovde oss!" Snubbelsteg med gäspande andetag,tröttmosiga barn att skynda på. Fuskfrukost,bara något landar i magen. Är allt med? väska?tröja? men,strumpor! du har ju inga strumpor! Bilnyckelskrammel och gömma sömnrufset under mössan,snodd av Tonåringen. Regnkläder,smörkladd och tjatiga katter. Fylld kaffekopp till bilen,som skvimpar och gör skorna brunprickiga. Äntligen iväg.
I bilen,en solstråle till son som berättar om nån favvoserie kallad sketch&drawn, något mamman gäspande försöker lyssna intresserat på. En Lillsessa i bak som trallar låtar med samma solhumör. Bilköer och kaffet smakar blask. Puss och hej, till stans sötaste tjej. Tjarrå,till stans ballaste kis.
Sen petas Melissa Horn in i bilstereon. Jag och Melissa Horn sjunger tillsammans genom bilköer och rondeller. Hennes fantastiska texter som dansar balettsteg över hjärtat. Som ren terapi i sångform. Ger mig energin tillbaka.
Hem och jobba,dricka kaffe och peta in dagens första tvätt i maskinen. Och hela tiden den där längtan efter helg. Efter soffhörn och smuliga ostbågar som färgar fingertoppar ilsket gulorange. Under en filt med en mystrasslig Lillsessa och med ett Tonårstroll bredvid. Iskall läsk som bubblar i näsborrarna,framför någon film på teve. Iförd mysoverall och myshasiga steg.
Men först utvecklingssamtal och några timmar till. Sen. Snart,helgfeelingen tar över. Kan knappt bärga mig.
En Fredag.
Vad gör DU på Söndag?
Ett samhälle och ett land är inte starkare än dess svagaste länk.
Jag vill leva i ett land där ALLA människor räknas, inte bara de friska och de rika. För om vi glömmer alla dom som inte kan springa lika snabbt, kommer vi ändå aldrig att komma i mål.
Nu på Söndag den 19 September är det val. Ska du välja Alliansen eller Rödgrönt?
Lyssna på vad Stellan Skarsgård har att säga:
Sen gör du din plikt som Svensk medborgare och röstar på Söndag.
Eller hur?
Att våga falla
Idag skiner solen genom björkarnas gulnande blad.
En kaffe på en inglasad altan,en tvätthög att åter bestiga. En Lillsessa hemkommen från en skoldag,med tusen och åter tusen ord i munnen. En lämnad kattkringla på kattlådans plastkant. Ett ignorerat hörn där dammråttorna bygger bo och förökas. En mängd av måsten,men endast med en bråkdel av ork och vilja.
Idag skickade jag iväg mitt manus. Med darrande fingrar och stenhårt kritisk blick,klickade jag till sist på "send".
Så förbannat läskigt att lämna bort till okända ögons beskådan. Lämna bort en bit av själen,nerplitat på papper. Den där läbbiga risken att emottagandet inte är lika positiv,som känslan när orden skrevs ner. Att tappa kontrollen och våga förlita mig i känslan av att falla. Utan vetskapen hur jag landar.
Men nu är det alltså gjort.
Så jag fuskar mig fram med dammsugaren i händerna. Jag utbyter skrattande konversationer med de jag älskar och kliar kurrande hårbollar bakom öronen. På ytan sådär avslappnat cool. Som om jag inte brydde mig det minsta om utgången. På insidan värker magen. På insidan dividerar jag med mig själv om de skrivna orden verkligen är så jävla bra egentligen. Om de inte skulle kunna vara lite bättre. Lite..proffsigare. Djävulen på axeln vill gärna säga att det kommer att gå åt helvete. Att det inte är någon idé att ens våga hoppas. Våga drömma.
Men jag har satt munkavel på den fan. Tillåter mig åtminstone drömma en smula och hålla tummarna.
Så undertiden jobbar,älskar,lyssnar,sover,andas och lever jag.
Medan solen ovetandes fortsätter skina genom björkarnas gulnande blad.
Här och nu.
Vissa dagar känns lyckan och tacksamheten övermäktig.
Den där lyckan och tacksamheten över allt det fina runtom mig. Två fantastiskt fina barn och en man med skägg som tillåter mig att vara den jag är och älskar mig,just för den skull. Syskon och föräldrar. Svärföräldrar och en svägerska som ligger så nära hjärtat att det bränns. Ibland känns allt det så övermäktigt. Som om jag inte förtjänade den lyckan.
Då går jag som på äggskal med barfota fotsulor. Försiktigt och tyst av rädsla att allt det fina ska försvinna. Att mattan ska dras undan mina fötter. Som om det fina bara vore en sån dröm man inte vill vakna upp från.
Så uppfylld av kärlek är jag av allt det vackra omkring mig. Vet liksom inte vart jag ska göra av allt det fina som är hela min värld. Skulle nästan behöva rusa ut i en stor skog och ropa lyckorop så att trädstammarna darrar. Skrika tills lungorna tömts på syre. För att all lycka nästan inte får plats. Liksom passa på,medan allt det fina finns kvar. Sådär,ifall att. (ifall att,vaddå?)
Då håller jag kvar kramen med Tonårstrollet lite längre än vanligt. Insuper varenda doft från honom. Känner hur kramen känns. Stannar i här och nu.
Då tillåter jag mig själv att stanna upp en tidig morgon när Lillsessan ska väckas. Ser hennes gloria av blonda hårtestar omringa hennes sovande ansikte. Kysser hennes panna och väcker extra varsamt. Här och nu.
Då kryper jag in i hans famn. Känner fingertopparnas smekning på hans kind och stannar tiden för att memorera hans kyssar. Tillåter tacksamheten av att han är min,överskölja vartenda por i min kropp. Här och nu.
Då andas jag extra djupa andetag. Låter blicken stanna och se, på riktigt. Känner smaken av kaffet och doften av vind. Älska,älska,älska! skyndar mig att älska.
Som för att aldrig glömma det som finns här och nu.
Här och nu.
Talande väggar och skitsnabba skor
Bredvid sitter en Lillsessa i ridskor och nyinköpta ridbyxor. Mitt hår hade jag slitit över hemsidans priser på ridbyxor i ministorlek. De där rosa med gullefnutthästar på som Lillsessan hoppfullt pekat ut. "- De där,mamma! de vill jag ha! rosa! rosa,mamma! de MÅSTE vara rosa!" Efter att ha fått reda på avgiften för ridskolan,såg jag framför mig hur ekonomin skulle se ut i framtiden med en hästtjej i familjen. En hästtjej som växer och behöver nya kläder varje säsong. Mammahjärtat stannade en smula, där framför dataskärmen.
Men det blev inga rosa från "Bluff & båg häst AB" för tusen spänn och lite till. Det blev ett par vita. Från Citygross. För 399 kronor landade de i varuvagnen bland tomater och köttfärs. Mammaplånboken tog en lättnadens suck. Mammasamvetet däremot,levde ångestens kval. För att det saknades puttefnutthästar mot rosa bakgrund. Ridskorna införskaffades även de på samma ställe. För hälften av det pris som hemsidans prislappar skyltade med.
Men Lillsessan tyckte att ridbyxorna var riktigt snygga. "- Och skorna kan man springa skitsnabbt i. Kolla!",utbrast hon och demonstrerade stolt snabbheten från hall,ut i kök, via vardagsrum och tillbaka. Kom på mig själv att tänka att blir hon ingen hästtjej,kan hon alltid satsa på maraton. I hästskor på fötterna.
Så där satt vi. I en bil påväg till ridskolan. Jag med kaffe i kopphållaren och hon sjungandes Mamma Mia,iklädd ridkläder från City Gross. Lycklig på en 9-årig Lillsessas vis. Medan trafik och omvärld passerade revy utanför.
I bilen passerade vi en busshållplats. På busshållplatsen stod en busskur i rödmålad trä med vita knutar.Det var en 90-väg,så det handlade om en knapp sekund av passerandet. Men tanken på busshållplatsen stannade i mitt minne. För det fick mig att tänka tanken:
Om en busshållplats busskursväggar kunde tala. Vad skulle de då ha att berätta?
Skulle de berätta om det inkarvade hjärtat på bänkens träsits,möjligtvis inristat av någon förälskad. Skulle de berätta om den flagnande färgen på busskurens utsida, förstörd av vind och vinter? skulle de kanske hemligt viska om förslutna kyssar och tårfyllda farväl? om någon trasig som sovit ruset av sig i skydd från nattens kyla? om telefonsamtal, kissepauser och lyckligt förväntansfulla?
Tankarna får mig nästan att missa avfarten till ridskolan och jag skyndar mig att sakta ner och blinka höger. Vi kör tysta in på hästgården och i ögonvrån ser jag Lillsessan andäktigt trycka näsan mot rutan då hon får syn på hästarna i hagen. "- Åh,så fina...", hör jag henne försiktigt viska. Som om hon vore rädd att upplevelsen skulle försvinna om hon sade det högt. Bilfönstret immade av hennes andetag mot rutan.
Vi parkerar bilen och jag hinner knappt slå av tändningen, innan hon rusar ut och bort till de fyrbenta kusarna. När jag kliver ut ur bilen ser jag hennes blonda hår dansa lyckligt i höstsolen medan fötterna springer. Hon hälsar blygt på andra Lillsessor som matar hästarna med nydragna strån från backen. Deras munnar ler och kinderna rosas av småkyliga höstvindar. Så ropar en kvinna bortifrån stallet. Ridskolan ska börja. Flickorna lämnar de fyrbenta och springer ikapp bort till hästfröken. Några småsessor i ridstövar och rosa puttinuttbyxor. Min Lillsessa springer först.
I ett par ridskor från City Gross. De skitsnabba.
Duktighetstango
Jag ligger nedbäddad i soffan under en spygrön fleecefilt och hostar lungorna ur mig. Har sprayat snoken full av Otrivin,förbrukat det tusende snorpappret och sköljer ner Sinova med vad som känns som den tionde koppen thé.
Förkyld.
Ordinerad vila ligger jag och studerar flugfighten i taklampan,medan fingrarna trummar. Tankarna faller på disken. Den tycks håna mig från köket. Där ligger liksom jag under filten och har det bra. Gör ingenting.
Latar mig.
Lite förkylning har väl ingen dött av,herregud.
Jag hör hur diskhög och tvättberg spelar upp till tango och ber mig att dansa duktighetsstegen, jag ärvt av mamma och mormor. De stegen som dansas till sången av "måste" och "borde". Som slår dövörat till när det handlar om egna behov.
Egna behov?
För vad skulle hända om jag stannade kvar under filten,hostade slem tills kroppen skakade och snoken ses söndertorkad?Om jag,herreminje faktiskt somnade? mitt på dagen? Ja,jag skulle såklart ge kroppen chans till bot och bättring. Ge kroppen chans att bli frisk.
Så varför har jag då så förbannat svårt att inte ha dåligt samvete över vad som "måste" och "borde" göras?
Typiskt kvinnligt? arvsmassa? dumhet? all of the above?
Jag vet inte. Jag vet bara att det gör mig förbannad. På mig själv. Över att jag så lätt kan trampa över mina behov bara för att göra något jag lika gärna kan göra när jag är frisk. För det sjuka i hela denna duktighetstango,är att duktighetstangon är det bara jag själv som dansar i. Ingen annan i familjen påtalar mina ickegöranden där jag ligger under filten. De baddar snällt panna,hämtar vatten och ritar teckningar. Kramar om och hoppas att jag ska må bra snart. Medan jag själv räknar minuter i en samvetsbubbla.
Måtte jag bli frisk snart!
Rynkor
Det är rätt intressant egentligen.
Att något så vanligt och vackert kan vara såpass avskytt och skrämmande.
Rynkor.
Det ska botoxas och stramas tills varje litet tecken på livserfarenhet suddats bort.
Jag minns mormor. En kvinna med ansiktet fullt av livsspår som visade på ett liv som levts. Ett liv med rökrynkor,bekymmersrynkor och åldershud. Den kvinnan var vacker.
Medan postlådor bångnar över av reklam om hur lyckliga vi kvinnor blir den dagen vi står utan rynkor,finner vi oss själva framför spegeln med fingrarna dragandes i ansiktet. Stramar bak huden och tänker att "skulle jag inte behöva litet snitt och en spruta?" Man är ju inte purung längre och ser de inte jävligt lyckliga ut de där på tv?
Jag blir så förbannad. På systemet. På reklamen. På de lättköpta jävlarna som tvekar på sitt egna utseende och står framför spegeln och letar fel. Förbannad på mig själv som förvandlas till en utav de jävlarna. Som funderar på om inte rynkkrämen för drygt 200 spänn ändå skulle behövas.
Nä. I helvete heller.
Jag är hellre russinrynkig och full av liv,än rynkfri och uttryckslös.
Amen.